Den blåa diamanten / Голубой алмаз. Книга для чтения на шведском языке
“Gott,” tänkte hon, “nu är den väl gömd på ett säkert ställe.”
Hon började att klä av sig för att gå till sängs, men hunnen halvvägs rann det henne något i hågen[33].
“Om nu Mary i morgon vid damningen öppnar fönstret och sätter hyacinten i fönsterkarmen för att hålla emot fönstret, så att det inte blåser igen, och någon stöter till det, då skjuter fönstret till krukan och den faller ut på gatan eller i golvet, husch nej, det duger alls inte.”
Och Lilly började ivrigt att gräva i jorden ånyo.
Till sist fann hon diamanten.
Hon sköljde av den i handfatet och torkade av sig myllan och så började åter igen sökandet efter ett gott gömställe.
Den blåa diamanten var inte stort större än en gul ärta, men i alla fall hade professor Mörling verkligen haft rätt? Den där oron han talade om började redan att komma – oron att finna ett säkert gömställe – det var så många faktorer, som måste tas med i räkningen[34], bland annat slumpen. Gömstallet måste vara sådant, att det inte ens genom en ren slump kunde upptäckas och Lillys hjärna började redan nu att se ut som en mönsterbilaga till en damtidning, så trassligt var det där inne.
Efter minst en timmes förnyade grubblerier hade den unga flickan kommit underfund med[35] en ny brist i sin uppfostran, ty hon utbrast otåligt:
“Nej se, till tjuv passar jag då rakt inte!”
Då hade diamanten vilat mellan doftande, nystruket linne, legat begraven i en puderask och slutligen placerats på ett ställe, där den aldrig i världen skulle kunna upptäckas, menade Lilly.
Detta gömställe var i bottnen av en av de stora ljusstakar, som prydde hennes toalettbyrå. Lilly hade tagit ut ljuset och i bottnen av ljushållaren, som var mycket djup, hade hon lagt diamanten. Så hade hon tänt ljuset och droppat stearin ned i hållaren, så att den blåa diamanten totalt övertäckts av stearin samt satt tillbaka ljuset på dess plats i staken.
Nu kunde hon med lugn och ro fortsätta sin avbrutna toalett och komma till ro.
Hon klädde av sig och kröp ned i sin säng.
Men det var som förhäxat, vid det minsta ljud spratt hon till, darrande i hela kroppen, hon kände, hur hela hennes kropp blev så knottrig som en plockad kyckling, hon frös och huttrade.
Släckte hon ljuset så tycktes det henne som om gestalter smög runt i rummet och tände hon det, föreföll det henne, som om underjordiska potentater dansade på tapeterna, och alla hade de himmelsblå utstående ögon, himmelsblå sammetsmantel och himmelsblå skor.
Höll hon kanske på att bli vansinnig? Eller sjuk? Eller vad gick det åt henne?
Hon försökte att tänka på Arthur Richter.
Men heller inte detta lyckades henne. Också han fick för hennes inre syn allt i blått, himmelsblå näsa och ett par stora, himmelsblå horn, nej, allt blev bara och endast diamanten, allt vad hon tänkte på.
Plötsligt ryckte hon till.
Inte kunde diamanten förvaras i en stor och tung ljusstake, om hon skulle resa ut med den på kontinenten för att få den såld. Det gick omöjligt för sig.[36]
Så blev hon orolig för det och började att koncentrera tankarna på hur hon, när hon reste, skulle gömma ädelstenen, hon tänkte skarpt och hennes blick stirrade tillfälligtvis omedvetet mot kakelugnens glänsande luckor.
Och nu hände det Lilly Morell en sak, som inte är så sällsynt som man tror, även om den dock är långt ifrån vanlig: hon hypnotiserades av de blanka luckorna och utan att märka det föll hon i trance. Det var den onaturliga spänningen och oron som reagerade och utlöste sig på detta sätt.
Tankarna var fortfarande fästade på möjligheten att finna ett “transportabelt” gömställe för den blåa diamanten, ett gömställe, som passade att föra med sig på resor.
Och medan hon, ännu hypnotiserad, stirrade på de blanka ugnsluckorna, somnade hon in. Hennes sista rediga tanke var denna:
“Ljusstaken är ett utmärkt gömställe tills vidare men i morgon måste jag finna ett, som duger att användas på resor.”
Lilly vaknade sent nästa morgon vid en knackning på dörren.
Ännu yrvaken svarade hon:
“Kom in!”
Men hon kom i samma ögonblick att tänka på att hon ju reglat dörren i går kväll. Därför ropade hon:
“Vänta, Mary, dörren är stängd, jag skall öppna.”
Men till hennes gränslösa förvåning gick dörren upp innan hon hann sticka foten utanför täcket och hennes kammarjungfru trädde in.
“Vad, var dörren olåst, Mary?”
“Ja, jag tog i vredet och då gick den upp,” svarade flickan.
Lilly såg ytterst förvånad på henne.
“Men jag minnes alldeles tydligt, att jag reglade den,” påstod hon.
Kammarjungfrun kunde naturligtvis inte svara varken det ena eller andra, men antog, att fröken Lilly måste ha missmint sig och i verkligheten glömt att stänga dörren i lås.
Lilly själv satt upprest i sängen och bara stirrade förundrad framför sig.
Om hon dock inte så tydligt mindes, att hon just denna natt reglat dörren, just nu, då den dyrbara diamanten förvarades i hennes rum, och hon kastade en blick bort mot ljusstaken, i vilken hennes dyrbara skatt var dold.
Men, vad var detta?
Hon ville inte tro sina ögon.
Staken stod på sin plats på toalettbyrån, men ljuset, som hon så omsorgsfullt pressat ned i hållaren, låg på byrån.
Med ett raskt hopp stod hon på golvet, förskräckelsen och spänningen var oerhörda och hon störtade fram till byrån.
Hon såg ned i ljushållaren. Den var tom.
Runt omkring staken låg stearinbitar strödda liksom ett svagt snöfall och på toalettbyrån, inte långt ifrån syntes hennes ciselerade brodérsax – den hade tydligtvis använts till framskaffandet av den blåa diamanten ur stearinet, ty dess egg var alldeles full av stearin och i ciseleringens fördjupningar bildade samma material vita linjer.
Alldeles överväldigad av denna oerhörda olycka utstötte Lilly ett gällt skrik och störtade medvetslös till golvet.
V
Rivalerna
Sov direktör Morell dåligt denna natt, som inletts med förlusten av den blåa diamanten och avslutats med meddelandet tidigt på morgonen om dotterns svimningsanfall, så var detta inte mindre fallet med notarien Richter.
Även om endast tjugufem år gammal var Arthur Richter i mångt och mycket betydligt mera utvecklad än man vid första ögonkastet kunde vara frestad att förmoda. De trofasta ögonen tydde för många på det oerfarna gossesinnet, men det bestämda draget kring munnen jävade detta och lät ana, att det låg mycket av mannens fasthet i karaktären.
När han kom hem i sin våning, belägen vid Sibyllegatan och bestående av arbetsrum och sängkammare, tände han med eftertänksam min ljuset och hängde mycket långsamt och varligt av sig sin överrock.
Därpå gick han fram till den skinnbeklädda soffan, tog en cigarett ur etuiet och tände den samt slog sig ned, under det han lät skyar av tobaksrök sväva omkring sig.
Ett par djupa veck lade sig i pannan och han utbrast:
“Tredubble dåre och narr!”
Han började filosofera över aftonens tilldragelser.
Och han hade inte ord starka nog att till fullo[37] stämpla sig själv som den lättsinnige unge man han varit, som så alldeles tappat huvudet för ett par blåa flickögons skull.
Jo, detta kunde bli en förskräcklig historia, och han tänkte sig levande in i hur allt kom att gestalta sig, och medan han tänkte svällde ådrorna på hans panna och kallsvetten trängde fram som klara pärlor.
Att man upptäckte – och det snart nog – att glasbiten i etuiet var en dålig efterapning av diamanten, det tog Richter för givet[38].
Och att den tämligen hetsige direktör Axel Morell, känd i hela Stockholm för sin häftighet och handlingssnabbhet, ögonblickligen skulle anlita en detektiv, det ansåg han vara alldeles självfallet.
Nå, nu berodde det på, hur pass duktig detektiv Morell lyckades att finna, men oavsett detta så var det ganska riskabelt för Arthur Richter, ty till och med det allra dåligaste detektivämne borde, menade han, upptäcka att det var han, Richter, som begått själva handlingen.
Fördömt alltsammans![39]
Om han i morgon skulle be Lilly att hon lämnade sin far diamanten, det blev nog endast obehag annars, lämna den redan nu, innan ännu någon misstänkte det minsta, eller att hon rent av bytte tillbaks den falska glasbiten med den äkta diamanten, ja, det skulle han göra.
Hennes motiv var så stort och ädelt – hon ville offra en ren lyxartikel för försvaret – göra om diamantens värde i reda pengar och anonymt skänka denna stora summa till Stockholms försvar – men Herre Gud – allt fick ske med måtta[40] och inte med en sådan förtvivlat stor risk som detta.
Nå – hur det än gick, så fick han nu ta följderna av det gjorda steget – kanske allt förlöpte långt fredligare än han nu inbillade sig.
Torsten Nilson, även han i samma lyckliga ålder som Richter, var filosofie kandidat och tillbad den vackra Lilly med glödande passion. Att han av denna orsak dödligt hatade Richter ligger i sakens natur[41] och ingen skulle hellre än han se, att han kunde slå honom ur brädet[42] hos den unga flickan.
När han vandrade hemåt i kvällen från balen hos Morells, sysselsatte han sig med att smida mörka planer mot notarien. Men de tog ingen fast form – han bara önskade, att han på ett eller annat sätt skulle kunna grundligt skada Richter i Lillys ögon.
Med dessa tankar uppnådde han Tegnérlunden; han stack nyckeln i porten till ett av husen och trädde in; han gick raskt upp med hissen och öppnade dörren till sin bostad.
Inkommen gick han oroligt av och an på golvet – handskarna kastade han i en stol – rocken och hatten på soffan och hela tiden mumlade han:
“Den där sabla Richter, den där sabla Richter!”
Till slut kunde han inte hålla sig längre utan gick fram till telefonen och bad om Richters nummer.
Notarien svarade strax.
“Det är Nilson – Torsten Nilson,” sade kandidaten. “Jo, hör du, jag återkommer till det vi talade om i kväll.”
“Ja, återkom du – men helst inom knytnävshåll och inte i telefon är du hygglig,” svarade Arthur Richter.
Därmed gav han Torsten Nilson en ytterst kraftig avringning i örat och avbröt samtalet.
Kandidaten rasade.
“Vänta du, min gosse,” sade han för sig själv, “min tur kommer väl förr eller senare – och då!”
Därpå tände han en cigarrett, lagade sig en ordentlig nattgrogg och lät sina tankar kretsa mellan två mänskliga individer – den ena av dessa var kvinnlig och bar namnet Lilly Morell, den andra var en man och hette Arthur Richter.
Torsten Nilson hörde till de människor, som inte tål att se framgång hos andra. Hans kärlek till Lilly Morell hade flammat upp en gång på ett kälkparti. Han hade tilltalats av den unga flickans friska väsen och okonstlade sätt samt bett att få styra henne på sin kälke. Hon avböjde emellertid då Richter var hennes kavaljer och kandidaten kände sig strax stött och ansåg sig ha blivit åsidosatt. Han gav hela tiden akt på Lilly och blev mer och mer uppbragt över att hon betraktade Richter med strålande blickar.
Det var detta, som gav stöten till att hans kärlek slog ut i full låga, till en förtärande eld[43].
I det var nog inte kandidat Nilson mycket olika många andra – ty oftare än man tänker, är det just avundsjukan över andras lycka som tänder den första gnistan till en brand, som inte står till att släcka innan den förstört det bestående[44] och i stället skapat en skenlycka, som faller för första pust från livets allvar[45].
Han var med få ord en dussinmänniska – och en dålig dussinmänniska.
VI
Doktor Meréns Råd
I den eleganta villan vid Östermalmsgatan, som beboddes av direktör Morell, blev det morgonen efter balen stor uppståndelse.
När Lilly svimmade ringde Mary resolut på den elektriska knappen till tjänarnas rum – ursinnigt och länge.
Så försökte hon att själv lyfta sin unga fröken från golvet och upp i sängen, men detta kraftprov var henne för stort.
Hon kastade över henne täcket, som hon slet ur sängen och baddade hennes ansikte med kallt vatten.
Nu trädde ett par av betjänterna in.
“Hjälp mig,” sade Mary, “fröken Lilly har svimmat.”
De bestörta tjänarna visste inte hur de skulle bära sig åt.
”Nå!” sade Mary. ”Herre min, vad karlar är tafatta – du Jöns spring ned och tala om det här för direktörn, och du Adolf telefonerar efter doktor Merén – ögonblickligen och bägge två styr ni om, att jungfrurna strax kommer upp, så att vi får fröken i säng – så – så – rör på fötterna nu!”
Efter ett par minuter var hela huset i rörelse.
Jungfrurna kom instörtande[46] – Adolf skrek i telefonen och direktör Morell for med en kanonkulas fart ur sängen och iförde sig det nödvändigaste av toaletten.
Uppe i Lillys sängkammare hjälpte de tillskyndande tjänstflickorna Mary att få sin unga fröken i säng och detta lyckades, men trots all vattenbegjutning återvände inte Lillys medvetande – de bäddade ned henne i sängen och fortsatte behandlingen.
Jungfrurna drog sig tillbaka och i samma ögonblick trädde Morell in, halvklädd och med den yttersta oro präglad i sitt ansikte. Direktören hade inte sovit på hela natten tack vare diamantstölden – först för en timme sedan hade det lyckats honom att få en orolig slummer.
Han störtade fram till bädden.
“Vad har hänt, Mary?”
Mary berättade sanningsenligt vad hon sett, men av det kunde intet slutas.
“Doktorn!”
“Adolf har telefonerat efter doktor Merén.”
“Adolf!”
Betjänten infann sig.
“Var Merén hemma?”
“Ja, herr direktör.”
“Skulle han komma?”
“På ögonblicket[47], herr direktör.”
“Gott – tack.” Så såg han ånyo på Lilly.
Hon hade förlorat varje spår av de rosor, som annars smyckade hennes kinder och dessa skilde sig nu knappast i färg från örngottet, på vilket det vackra huvudet vilade. Ögonen var slutna och det kunde knappast märkas, att flickan hämtade andan.
Morell kände sig ytterligt orolig – så förskräckt över dottern, att han totalt glömde den blåa diamanten och de saker, som stod i samband med den.
Han vred sina händer och ropade än en gång:
“Adolf!”
Betjänten trädde in igen. “Sade du, att det var bråttom.”
“Ja, herr direktör!”
“Att han skulle köra för livet[48].”
“Ja, herr direktör!”
“Att han inte kommer då!”
“Han är säkert här vilket ögonblick som helst. Från Strandvägen och hit till Östermalmsgatan är det endast ett par minuters bilfärd,” svarade Jöns och i detsamma hördes en signal utanför och en bil stannade framför villan.
Direktören såg ut genom fönstret.
Jo, det var Merén, deras husläkare, och Morell skyndade att möta honom en trappa ned i vestibulen.
“Kära du, vad är det?” frågade doktor Merén.
“Ja, om jag visste det – Lilly ligger medvetslös och vi får inte liv i henne.”
“Vad säger du?”
“Jo, så är det – skynda dig upp.”
Doktorn pälsade av sig i stor hast[49] och skyndade uppför trappan.
“Ligger hon i sina rum?”
“Ja.”
Direktör Morell följde med en blick, som varit värdig en rovfågel, så skarp var den, doktor Meréns undersökning.
Ju längre denna skred fram, desto allvarligare blev läkarens drag och Morell visste inte till sig av oro[50]
Конец ознакомительного фрагмента.
Текст предоставлен ООО «ЛитРес».
Прочитайте эту книгу целиком, купив полную легальную версию на ЛитРес.
Безопасно оплатить книгу можно банковской картой Visa, MasterCard, Maestro, со счета мобильного телефона, с платежного терминала, в салоне МТС или Связной, через PayPal, WebMoney, Яндекс.Деньги, QIWI Кошелек, бонусными картами или другим удобным Вам способом.
Примечания
1
mitt herrskap – господа
2
slipad med facetter – ограненный, с огранкой
3
inte förrän – вплоть до
4
så gott som – почти что
5
göra någon sin kur – любезничать с кем-л.
6
det ligg väl något under – за этим что-то кроется
7
Stockholms fasta försvar – фортификационные сооружения в районе Стокгольма, воздвигнутые для защиты города от атак с моря, воздуха и земли, самые старые из которых относятся к XIII в. В начале XX в. частные лица начали активно жертвовать деньги на возведение новых укрепсооружений вокруг Стокгольма.
8
därmed tycker han sig ha gjort sin plikt – он считает, что этим он выполнил свой долг
9
bryt loss – отломать, отбить
10
passa på tillfället – воспользоваться случаем
11
få fatt på – перехватить
12
för resten – впрочем
13
närmade sig försiktigt, men med en alldeles obesvärad hållning bordet – с осторожностью, но совершенно непринужденно подошел к столу
14
ge akt på – обращать внимание на что-л.
15
här är inte tal om det – здесь речь идет не об этом
16
så där – вот так
17
det kliar i fingrarna – руки чешутся (сделать что-л.)
18
allt för – слишком, чересчур
19
i skymundan – в тени
20
för en gångs skull – в виде исключения
21
komma i prattagen – быть настроенным поболтать
22
äh, prat – ерунда, пустяки
23
inte en kotte – ни одного человека
24
inte ens – даже не
25
så pass – настолько
26
skjuta glasögonen högt upp i pannan – поднять очки высоко на лоб
27
på hedersord – под честное слово
28
sätt något i pant – биться об заклад
29
alls ingen – никакой
30
i detsamma – в тот же миг
31
undantag från regeln – исключение из правил
32
det går som en dans – идет как по маслу
33
rann det henne något i hågen – кое-что пришло ей в голову
34
tas med i räkningen – принимать во внимание
35
komma underfund med något – узнать, разузнать что-л.
36
Det gick omöjligt för sig. – Это было невозможно.
37
till fullo – целиком и полностью
38
ta för givet – считать решенным
39
Fördömt alltsammans! – Проклятье!
40
med måtta – умеренно
41
ligger i sakens natur – это совершенно естественно
42
slå honom ur brädet – взять верх над соперником
43
kärlek slog ut i full låga, till en förtärande eld – любовь разгорелась в полную силу, превратилась во всепоглощающую страсть
44
det bestående – существующее
45
livets allvar – жестокая действительность
46
kom instörtande – вбежать
47
på ögonblicket – сию минуту
48
för livet – изо всех сил, что есть мочи
49
i stor hast – второпях
50
inte till sig av oro – быть вне себя от беспокойства
Вы ознакомились с фрагментом книги.
Для бесплатного чтения открыта только часть текста.
Приобретайте полный текст книги у нашего партнера:
Полная версия книгиВсего 10 форматов