Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке
Låt mig tänka.
Nyss, då jag gick hemåt över kyrkogården, såg jag åter en av dessa scener, om vilka de moraliska insändarna i pressen bruka säga, att de trotsa all beskrivning. Det är tydligt, att en drift, som kan förmå dessa stackars människor att väcka allmän förargelse på en kyrkogård, måste vara oerhört mäktig och stark. Den driver lättsinniga män till alla slags galenskaper, och hederliga och förståndiga män driver den till att underkasta sig stora umbäranden och försakelser i andra hänseenden. Och den driver kvinnorna till att övervinna den blygselkänsla, som all flickuppfostran i generationer efter generationer har varit anlagd på att väcka och förstärka, till att uthärda förfärliga kroppsliga lidanden, och ofta till att störta sig på huvudet i det djupaste elände.
Blott mig har den ännu icke drivit till någonting. Hur är det möjligt?
Mina sinnen vaknade först sent, vid en tidpunkt, då min vilja redan var en mans vilja. Jag var mycket ärelysten som barn. Jag vande mig tidigt vid självbehärskning, vid att göra skillnad mellan det som var min innersta och konstanta vilja, och det som var viljan för stunden, ögonblickets lust; att lyssna till den ena rösten och att ringakta den andra. Jag har sedan märkt, att detta är något rätt sällsynt bland människorna, kanske mera sällsynt än talang och geni, och det förefaller mig därför ibland, som om jag egentligen borde ha blivit något ovanligt och betydande. Jag var ju också ett stort ljus i skolan; ständigt yngst i klassen, student vid femton år och medicine licentiat vid tjugutre. Men där stannade jag. Inga fortsatta specialstudier, ingen doktorsdisputation. Folk ville nog låna mig pengar, hur mycket som helst nästan; men jag var trött. Jag kände ingen lust att specialisera mig ytterligare, och jag ville förtjäna mitt bröd. Skolgossens ärelystnad efter vackra betyg var mättad och dog bort, och besynnerligt nog, det kom aldrig en mans ärelystnad i stället. Jag tror det berodde på att det var då jag började tänka. Jag hade inte haft tid till det förut.
Men under hela den tiden låg mitt driftliv i en halvslummer, levande nog att väcka obestämda drömmar och begär, som hos en ung flicka, men icke mäktigt och bjudande som hos andra unga män. Och om jag också emellanåt vakade en natt igenom i heta fantasier, föreföll det mig dock alltid otänkbart att jag skulle kunna finna tillfredsställelse hos de kvinnor som mina kamrater besökte, kvinnor, som de ibland hade pekat ut för mig på gatorna och som föreföllo mig motbjudande. Det gjorde väl också till, att min fantasi alltid hade fått växa på egen hand och sköta sig själv nästan utan all beröring med kamraternas. Jag var ju alltid så mycket yngre än de, jag förstod i början ingenting när de talade om sådana saker, och emedan jag ingenting förstod, vande jag mig att icke höra på. Så förblev jag «ren». Icke ens gossårens synder gjorde jag någonsin bekantskap med, visste knappt ens vad det var. Jag hade ingen religiös tro som höll mig tillbaka, men jag gjorde mig drömmar om kärleken, o, mycket vackra drömmar, och jag var viss om att de skulle förverkligas en gång. Jag ville inte sälja min förstfödslorätt för en grynvälling, ville inte smutsa min vita mössa.
Mina drömmar om kärleken – det tycktes mig en gång att de voro så nära, så nära att bli verklighet. Midsommarnatt, underliga bleka natt, alltid väcker du upp det minnet igen, det minnet som egentligen är mitt livs enda, det enda som står när allting annat sjunker undan och blir stoft och ingenting. Och ändå var det så obetydligt, det som skedde. Jag var ute på min morbrors lantställe över midsommarhelgen. Där var ungdom och dans och lekar. Bland ungdomsskaran fanns en flicka, som jag hade träffat några gånger förr, på bjudningar i familjer. Jag hade icke tänkt på henne mycket förut, men då jag nu såg henne där, rann det mig plötsligt i sinnet vad en kamrat till mig hade sagt om henne en gång på en bjudning: den där flickan har allt ett gott öga till dig, hon har suttit och sett på dig hela kvällen. Detta erinrade jag mig nu, och fast jag inte trodde det utan vidare, gjorde det i alla fall att jag såg mera på henne än jag kanske annars skulle ha gjort, och jag märkte också att hon såg på mig ibland. Hon var kanske inte vackrare än många andra, men hon stod i de tjugu årens fulla blomma, och hon hade ett tunt vitt blusliv över det unga bröstet. Vi dansade några gånger med varandra kring majstången. Inemot midnatt gingo vi allesammans upp på ett berg för att se på utsikten och tända ett midsommarbål, och det var meningen att vi skulle stanna där tills solen gick upp. Vägen gick genom skogen mellan höga raka tallar; vi gingo par om par, och jag gick med henne. Då hon snubblade mot en trädrot i skogsdunklet räckte jag henne min hand, det gick en ilning av glädje igenom mig då jag kände hennes lilla mjuka, fasta, varma hand i min, och jag behöll den sedan också där vägen blev jämn och lätt. Vad talade vi om? Jag vet inte, inte ett ord har stannat i mitt minne, jag minns bara att det gick som en hemlig ström av tyst och beslutsam hängivenhet genom hennes röst och genom alla hennes ord, som om detta att hon gick där i skogen hand i hand med mig var något som hon länge hade drömt om och hoppats på. Vi kommo upp på berget, andra ungdomar voro där före oss och hade redan tänt bålet, och vi lägrade oss i grupper och parvis här och där. Från andra höjder och berg flammade andra eldar. Över oss hängde rymden stor och ljus och blå, nedanför lågo vikarna och sunden och den vida fjärden isigt blanka och djupa. Jag höll ännu alltjämt hennes hand i min, jag tror också att jag vågade smeka den sakta. Jag betraktade henne förstulet och såg, att hennes hy glödde i nattens blekhet och ögonen stodo fulla av tårar, men hon grät icke, hon andades jämnt och lugnt. Vi sutto tysta, men inom mig sjöng det, en sång, en gammal visa som kom för mig, jag vet inte hur:
Det brinner en eld, han brinner så klart, han flammar som tusen kransar – skall jag in i elden gå och med min käraste dansa?
Vi sutto länge så. En och annan av de andra reste sig och gick hemåt, och jag hörde någon säga: det är stora moln i öster, vi få inte se någon soluppgång. Skaran på berget glesnade, men vi sutto kvar, till sist voro vi ensamma. Jag såg på henne länge, och hon mötte stadigt min blick. Då tog jag hennes huvud mellan mina händer och kysste henne, en lätt och oskyldig kyss. I detsamma var det någon som ropade henne, hon ryckte till, gjorde sig lös och sprang sin väg, sprang på lätta fötter nedåt genom skogen.
Då jag hann upp henne var hon redan bland de andra, jag kunde bara trycka hennes hand i tysthet, och hon tryckte min tillbaka. Därnere på ängen gick dansen ännu kring majstången, pigor och drängar och herrskapsfolkets ungdom om varandra, som det brukas den enda natten på året. Jag förde henne i dansen på nytt, en vild och yr dans blev det; det var redan full dager, men med midsommarnattens häxeri ännu kvar i luften, hela jorden dansade under oss, och de andra paren susade förbi än högt över oss, än långt nedanför, allt gick upp och ner och runt omkring. Så kommo vi till sist ut ur de dansandes virvel, vi vågade icke se på varandra men smögo oss bort tillsammans utan ett ord, bakom en syrenhäck. Där kysste jag henne åter. Men det var något annat nu, hennes huvud låg tillbakalutat mot min arm, hon slöt ögonen, och hennes mun blev ett levande väsen under min kyss. Jag tryckte min hand mot hennes bröst, och jag kände hennes hand lägga sig över min – kanske var det hennes mening att värja sig, att föra undan min hand, men i verkligheten tryckte hon den blott hårdare mot sitt bröst. Men under tiden steg det ett skimmer över hennes ansikte, först svagt, sedan starkare, till sist som ett våldsamt eldsken, hon öppnade ögonen men måste sluta dem på nytt, bländad, och när vi så äntligen hade kysst den långa kyssen till slut, stodo vi kind mot kind och stirrade häpna rakt in i solen, som bröt fram ur molnskockarna i öster.
Sedan såg jag henne aldrig mera. Det är tio år sedan dess, tio år just i natt, och ännu i dag blir jag sjuk och galen när jag tänker på detta.
Vi stämde inte något möte till dagen därpå, vi tänkte inte på det. Hennes föräldrar bodde på ett ställe i närheten, och vi togo det som något självklart att vi skulle träffas och vara tillsammans dagen därpå, alla dagar, hela livet. Men nästa dag blev en regndag, den gick utan att jag såg henne, och på kvällen måste jag resa in till staden. Där läste jag ett par dagar senare i en tidning, att hon var död. Drunknad under badning, hon och en annan ung flicka.
– — – Ja, ja, det är nu tio år sedan dess.
Jag var bedrövad först. Men jag måste egentligen vara en rätt stark natur. Jag arbetade som förut, jag tog min examen på hösten. Men jag led också. Jag såg henne för mig om natten, ständigt. Jag såg den vita kroppen ligga bland sjögräs och slam och lyftas upp och ner i vattnet. Ögonen stodo vidöppna, och öppen stod munnen som jag hade kysst. Så kom det människor i en båt, med en dragg. Och draggen fäste sin klo i hennes bröst, i samma unga flickbröst som min hand hade smekt så nyss.
Det drog lång tid om efter detta, innan jag åter kände något av att jag var man och att det fanns kvinnor till i världen. Men då var jag härdad. Nu hade jag dock en gång känt en gnista från den stora flamman, och jag var mindre än någonsin böjd för att hålla till godo med talmikärlek. Andra må vara mindre nogräknade i den punkten, det får bli deras sak, och jag vet inte om hela frågan har någon så stor betydelse. Men jag kände, att den hade betydelse för mig. Och det vore dock väl naivt att tro, att icke en mans vilja skulle kunna reglera dessa bagateller, om blott viljan finns där. Käre Martin Luther, du pastor Gregorius, värdige lärofader, vilken syndare i köttet måste du inte ha varit, eftersom du pratade så mycket dumheter när du kom in på det kapitlet. Men du var dock uppriktigare än dina bekännare nu för tiden, och det skall man väl alltid hålla dig räkning för.
Så gick det år efter år, och livet drog mig förbi. Jag såg många kvinnor som tände min längtan på nytt men just de kvinnorna märkte aldrig mig, det var som om jag inte fanns till för dem. Hur kom det sig? Jag tror att jag förstår det nu. En kvinna, som älskar, har just den förtrollning över sin gång och sin hy och över hela sitt väsen, som tar mig fången. Det var alltid sådana kvinnor som tände mitt begär. Men eftersom de redan älskade andra män, kunde de ju icke se mig. Andra sågo stället på mig; jag var ju utexaminerad läkare vid unga år och med början till en god praktik, jag ansågs följaktligen för ett utmärkt parti och blev naturligtvis föremål för en hel del efterhängsenhet. Men det var nu alltid spilld möda.
Ja, åren gingo, och livet drog mig förbi. Jag verkar i mitt kall. Människorna komma till mig med sina sjukdomar, alla sorter, och jag kurerar dem så gott jag kan. Några bli friska, andra dö, de flesta släpa sig vidare med sina krämpor. Jag gör inga underkurer; en och annan, som jag icke har kunnat hjälpa, har vänt sig från mig till kloka gubbar och till notoriska charlataner, och blivit frisk. Men jag tror att man anser mig för en samvetsgrann och försiktig läkare. Snart är jag väl den typiske husläkaren, han med den stora erfarenheten och den lugna, förtroendeväckande blicken. Människorna skulle kanske ha mindre förtroende för mig om de visste hur illa jag sover.
Midsommarnatt, ljusa blå natt, du var ju dock förr så lätt och luftig och yr, varför ligger du nu som en ångest över mitt bröst?
28 juni
På min kvällspromenad i afton kom jag förbi Grand Hotel; där satt Klas Recke vid ett bord på trottoaren, ensam med sin visky. Jag fortsatte ännu några steg, så vände jag om och tog plats vid ett bord i närheten för att iakttaga honom. Han såg mig icke, eller ville icke se mig. Den lilla kvinnan har naturligtvis berättat för honom om sitt besök hos mig och om det lyckliga resultatet – för det senare är han förmodligen tacksam, men det gör honom kanske litet obehag att veta, att det finns en som är invigd i hemligheten. Han satt orörlig och såg ut över strömmen och rökte på en mycket lång och smal cigarr.
Det gick en tidningspojke förbi; jag köpte ett Aftonblad att begagna till skyddande förklädnad och betraktade honom över tidningskanten. Och åter for det igenom mig samma tanke som då jag för många år sedan såg honom för första gången: varför har den mannen fått just det ansiktet, som jag borde ha haft? Så ungefär skulle jag se ut, om jag kunde göra om mig själv. Jag, som på den tiden led så bittert av att jag var ful som hin onde. Nu gör det mig detsamma.
Jag har knappt sett en vackrare man. Kalla, ljusgrå ögon, men i en inramning som gör dem drömmande och djupa. Alldeles raka och horisontala ögonbryn, som gå långt bortåt tinningarna; en marmorvit panna, ett mörkt och rikt hår. Men i ansiktets nedre hälft är munnen det enda som är fullkomligt vackert, eljest finns där några små bisarrerier, en oregelbunden näsa, en mörk och liksom förbränd hy, kort sagt allt som behövs för att rädda honom från det slags felfri skönhet, som mest väcker löje.
Hur ser den mannen ut inuti? Det vet jag så gott som ingenting om. Jag vet bara att han gäller för att vara ett mycket gott huvud, ur vanlig karriärsynpunkt sett, och jag tror mig minnas, att jag oftare har sett honom i sällskap med hans överordnade i departemanget, där han tjänstgör, än med hans jämnåriga kamrater.
Det for hundra tankar igenom mig när jag såg på honom, där han satt orörlig med blicken ut i det obestämda – sitt glas rörde han icke, och cigarren höll på att slockna. Hundra gamla drömmar och fantasier vaknade på nytt, när jag tänkte på det liv som är hans och jämförde det med mitt eget. Ofta har jag sagt till mig själv: begäret är det ljuvaste i världen och det enda som en liten smula kan förgylla upp detta eländiga liv; men begärets tillfredsställelse måtte det inte vara mycket bevänt med, att döma av alla dessa konsuler och generalkonsuler som i den vägen icke neka sig något och som likväl aldrig ha ingivit mig någon avund. Men när jag ser en man sådan som han därborta, känner jag en bitter avund längst inne. Det problem, som förgiftade min ungdom och som tynger mig ännu långt in i mannaåren, har för honom löst sig av sig själv. Det är sant, det har det väl också gjort för de flesta andra, men den lösningen på problemet inger mig icke avund, utan äckel, eljest skulle det för länge sedan vara löst också för mig. Men honom har kvinnornas kärlek ända från början fallit till som en naturlig rätt, aldrig har han stått i valet mellan hunger och ruttet kött. Jag tror knappt heller att han någonsin har hunnit med att tänka särdeles mycket, aldrig har han fått tid att låta reflexionen drypa gift i sitt vin. Han är lycklig, och honom avundas jag.
Och jag tänkte också med en frysning på henne, på Helga Gregorius, jag såg hennes lyckodränkta blick genom skymningen. Ja, de två höra ihop, det är naturligt urval. – Gregorius; varför skall hon släpa det namnet och den människan med sig genom livet? Det är ju meningslöst.
Det började skymma, det föll ett rött aftonsken över den sotflammiga slottsfasaden. Det gick människor förbi på trottoaren; jag lyssnade till deras röster, det var magra yankees med sin suddiga slang, små feta handelsjudar med sina nasaltoner och vanligt borgarfolk med belåtna lördagsaftonstonfall i rösten. En och annan nickade åt mig och jag nickade tillbaka, en och annan lyfte på hatten, och jag lyfte på min hatt. Några bekanta slogo sig ned vid ett bord alldeles intill mitt, det var Martin Birck och Markel och en tredje herre, som jag har träffat någon gång, men vars namn jag har glömt eller kanske aldrig vetat – han är mycket flintskallig, och när jag har träffat honom förut har det varit inomhus, därför kände jag inte igen honom förrän han tog av sig hatten för att hälsa. Recke nickade åt Markel, som han känner, och reste sig strax efteråt för att gå. Då han kom nära mitt bord, tycktes han plötsligt känna igen mig och hälsade ytterst artigt, men litet främmande. Vi voro du i Uppsala, men det har han glömt.
Sällskapet bredvid började genast tala om honom så snart han var utom hörhåll, och jag hörde den flintskallige herrn vända sig till Markel och fråga:
– Jaså, du känner den där Recke, det lär ju vara en framtidsman – det sägs att han är ärelysten?
Markel: – Ja, ärelysten… Om jag skall kalla honom ärelysten så är det väl mest för vår stora vänskaps skull, annars uttrycker man sig nog riktigare om man säger, att han vill komma fram. Ärelystnad är något så sällsynt. Vi ha vant oss att kalla en person för ärelysten om han vill bli statsråd. Statsråd, vad är det? Inkomster som en mindre grosshandlare och knappt så mycket makt att han kan hjälpa fram sina släktingar, långt mindre driva igenom sina idéer, om han har några. Det hindrar naturligtvis inte att jag själv gärna skulle vilja bli statsråd, det är ju alltid en förmånligare plats än den jag har – men man skall bara inte kalla det ärelystnad. Det är något annat. På den tiden då jag var ärelysten gjorde jag upp en för resten mycket vackert uttänkt plan att erövra hela jorden och ordna om förhållandena, så att allt blev som det skulle vara; och när det så till sist blev så bra, att det nästan började bli tråkigt, då skulle jag stoppa på mig så mycket pengar jag behövde och smyga mig bort, försvinna i någon millionstad och sitta i ett kaféhörn och dricka absint och ha min glädje av att se på hur galet allting gick sedan jag drog mig tillbaka… Men jag tycker nu om Klas Recke i alla fall, därför att han är vacker, och därför att han har en ovanlig talang att ställa det litet hyggligt och trevligt för sig här i jämmerdalen.
Ja, Markel; han är sig lik i det hela. Han är politiker i en stor tidning nu och skriver ofta i upprymd sinnesstämning artiklar, som äro ämnade att läsas på allvar och som ibland också förtjäna det. Litet orakad och ruggig om förmiddagarna, men alltid elegant om kvällarna och med ett humör, som lyser upp samtidigt med gaslyktorna. Bredvid honom satt Birck med frånvarande ögon, klädd i en stor regnkappa mitt i värmen; han drog den omkring sig med en frusen gest.
Markel vände sig till mig och frågade vänligt om jag ville slå mig ned i en utvald krets av gamla alkoholister. Jag tackade och svarade, att jag strax skulle gå hem. Det var också min mening, men jag kände i verkligheten ingen längtan efter mina ensamma rum, jag satt ännu länge kvar och lyssnade till musiken från Strömparterren, som tydlig och stark trängde fram genom den kvällstysta staden, och jag såg hur slottet speglade sina blinda och stirrande fönsterrader i strömmen – ty det är ingen ström just nu, den ligger blank som en skogstjärn. Och jag såg på en liten blå stjärna som stod och darrade över Rosenbad. Jag hörde också på samtalet vid bordet bredvid. De talade om kvinnorna och om kärleken, och frågan gällde, vad som är den viktigaste förutsättningen för att man skall kunna ha riktigt roligt med en kvinna.
Den flintskallige herrn sade: Att hon är sexton år, att hon är svarthårig och mager, och att hon har ett hett blod.
Markel, med ett drömmande uttryck: Att hon är tjock och mullig.
Birck: Att hon håller av mig.
2 juli
Nej, detta börjar bli ohyggligt. Åter stod fru Gregorius i mitt rum i dag, vid tiotiden på morgonen. Hon såg blek och förstörd ut, och ögonen stirrade så stora emot mig. – Hur är det, frågade jag ovillkorligen, vad har hänt – har det hänt något?
Hon svarade, lågt:
– I natt tog han mig med våld. Så gott som med våld.
Jag satte mig i min stol vid skrivbordet, min hand fingrade visst med en penna och en papperslapp, som om jag tänkte skriva ett recept. Hon satte sig i ett soffhörn. – Stackars liten, sade jag, liksom för mig själv. Jag kunde icke hitta på något att säga.
Hon sade:
– Jag är gjord att trampas på.
Vi tego ett ögonblick, så började hon berätta. Han hade väckt henne mitt i natten. Han hade inte kunnat somna. Han tiggde och bad; han grät. Han talade om att hans salighet stod på spel, han visste inte vilka svåra synder han kunde komma att begå, om hon inte gjorde honom till viljes. Det var hennes plikt att göra det, och plikten gick före hälsan. Gud skulle hjälpa dem, Gud skulle göra henne frisk. i alla fall.
Jag satt stum av häpnad.
– Är han då en hycklare? frågade jag.
– Jag vet inte. Nej, det tror jag inte. Men han har vant sig att begagna Gud till allt möjligt, som det bäst passar sig för honom. Det göra de alltid, jag känner ju så många präster. Jag hatar dem. Men han är ingen hycklare, tvärtom, han har visst alltid ansett det som något självklart, att hans religion är den rätta, och snarare tror han att de som förkasta den måste vara bedragare, elaka människor, som ljuga med flit för att föra andra i fördärvet.
Hon talade lugnt, bara med en liten darrning i rösten, och det hon sade överraskade mig på ett sätt; jag hade icke vetat förr, att denna lilla kvinnovarelse tänkte, att hon kunde bedöma en man, sådan som den hon talade om, så klart och liksom utifrån, fast hon ju måste känna ett dödligt hat till honom, en djup vämjelse. Jag kände vämjelsen och hatet i hennes rösts darrning och i alla hennes ord, och det smittade också mig, medan hon berättade saken till slut: hon ville stiga upp, klä på sig, gå ut, gå ute på gatan hela natten tills det blev morgon; men han höll henne fast, och han var stark, han släppte henne icke – — —
Jag kände att jag blev het, mina tinningar bultade. Jag hörde en röst inom mig så tydligt, att jag nästan blev rädd för att jag tänkte högt, en röst som viskade mellan tänderna: Akta dig, präst! Jag har lovat den lilla kvinnan där, den lilla kvinnoblomman med det ljusa silkeshåret, att jag skall skydda henne mot dig. Akta dig, ditt liv är i min hand om jag vill, jag kan göra dig salig förrän du önskar. Akta dig, präst, du känner mig inte, mitt samvete har inte den ringaste likhet med ditt, jag är min egen domare, jag är av en människosort som du inte anar att den finns till!
Satt hon verkligen och lyssnade till mina hemliga tankar? Det gick en liten isning igenom mig, när jag plötsligt hörde henne säga:
– Jag skulle kunna mörda den mannen.
– Kära fru Gregorius, svarade jag småleende, det är ju ett talesätt naturligtvis, men man bör inte begagna det ens som sådant.
Jag hade så när sagt: allra minst som sådant.
– Men, fortsatte jag nästan i samma andedrag, för att vika in på ett annat ämne, men säg mig hur gick det egentligen till att ni blev gift med pastor Gregorius? Påtryckning från föräldrarna, eller kanske ett litet konfirmationssvärmeri?
Hon skakade till som av en frysning.
– Nej, ingenting av allt detta, sade hon. Det skedde så besynnerligt, det var ingenting sådant som ni kan gissa er till eller förstå av er själv. Jag var naturligtvis aldrig kär i honom, aldrig det ringaste. Inte ens den vanliga flickförtjusningen för konfirmationsprästen – ingenting alls. Men jag skall försöka berätta och förklara alltsammans för er.
Hon makade sig längre in i soffhörnet och satt där hopkrupen som en liten flicka. Och med en blick, som såg förbi mig och ut i det obestämda, började hon tala.
– Jag var så lycklig i min barndom och min första ungdom. Den tiden står för mig som en saga, när jag tänker på den. Alla tyckte om mig, och jag höll av alla och trodde alla om gott. Så kom den där åldern, ni vet. Men det gjorde ingen förändring i början, jag var ännu alltjämt lycklig, ja lyckligare än förut – ända till mitt tjugonde år. En ung flicka har också sin sinnlighet, det förstår ni nog, men i den allra första ungdomen gör den henne bara lycklig. Åtminstone var det så med mig. Blodet sjöng i mina öron, och jag sjöng också själv – sjöng ständigt, när jag gick i mina sysslor i hemmet, och smågnolade när jag gick på gatan… Och jag var jämt förälskad. Jag hade växt upp i ett mycket religiöst hem; men jag trodde ändå inte att det var någon så förfärligt svår synd att kyssas. När jag var förälskad i någon ung man och han kysste mig, så lät jag det ske. Jag visste ju också att det fanns något annat, som man måste akta sig för och som var en förfärlig synd, men det stod för mig som något så oklart och avlägset, och det frestade mig inte. Nej, inte alls; jag förstod inte ens att det kunde fresta någon, jag trodde bara att det var något som man måste underkasta sig när man var gift och skulle ha barn, men ingenting som kunde ha någon betydelse i och för sig. Men när jag var tjugu år blev jag mycket förälskad i en man. Han såg bra ut och var god och fin – åtminstone trodde jag det då, och jag tror det ännu när jag tänker på honom. Ja, det måste han vara – han gifte sig sedan med en ungdomsväninna till mig, och han har gjort henne mycket lycklig. – Det var en sommar vi träffades, på landet. Vi kysstes. En dag förde han mig med sig långt in i skogen. Där försökte han förföra mig, och det var nära att han lyckats. O, om han hade lyckats, om jag inte hade sprungit min väg – vad allting kunde vara annorlunda då mot nu! Då hade jag kanske blivit gift med honom – åtminstone hade jag aldrig blivit gift med den, som nu är min man. Jag hade kanske fått små barn och ett hem, ett verkligt hem; aldrig hade jag då behövt bli en otrogen hustru. – Men jag blev alldeles vild av blygsel och förskräckelse, jag vred mig ur hans armar och sprang min väg, sprang för brinnande livet.