Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке

I

Det ljumma vattnet forsade över en raggig barm och stänkte i kaskader över kakelklädda väggar i vitt och blått. En icke mindre raggig hand manövrerade duschkranen fram och tillbaka, och under tiden reciterade en malmklingande stämma tyska verser, fastän med stark brytning:

»Der Tod, das ist die kühle Nacht,

das Leben ist der schwühle Tag.

Es dunkelt schon, ich träume … »

Här tystnade rösten, ty den raggiga handen hade av misstag vridit på en stråle iskallt vatten och i stället för poesi kom det oartikulerade läten. När rösten på nytt blev hörbar, var det för att skandera samma verser i något förändrad form:

»Der Tod, das ist die kühle Douche,

das Leben ist das heisse Bad.

Ich bade mich, ich … »

Det kom energiska dunkningar på badrumsdörren:

– Tre rekommenderade brev att kvittera för – brevbäraren väntar, s’il vous plaî t, monsieur!

– Kvittera själv! ropade mannen i badrummet på norska. – Monsieur vet, att jag inte kan skriva, svarade stämman på andra sidan dörren, likaledes på norska.

Dörren öppnades, en våt hand hämtade in en penna och ett gult häfte och krafsade ned några oläsliga signaturer. Utan att torka sig rev handens ägare upp de tre brevförsändelserna och genomläste dem med kisande blick. Det första var poststämplat i Oslo och lydde:

»Herr Diktaren Kristian Ebb,

Menton, Frankrike.

I samråd med förlaget Petré & Peterson i Stockholm samt förlaget Trier & Delbanco i Köpenhamn ha vi uppgjort en plan, som vi tro kommer att intressera Er.

Ni vet helt säkert, vilken framgång vissa förlag i England och Amerika ha haft med sina så kallade Crime Club serier – detektivromaner, som utvalts för läsarnas räkning av särskilt sakkunniga personer, bland vilka man återfinner många av dessa länders mest aktade namn. Från att ha varit en halvt föraktad genre ha detektivromaner blivit stora modet. Alla läsa dem, alla diskutera dem.

Vår avsikt är att starta en interskandinavisk Crime Club, i vars ledning representanter för alla tre länderna skulle sitta.

Ni, käre herr Ebb, är för ögonblicket Norges mest uppburne skald, vilkens sånger leva på allas läppar! Men vi veta, att Ni är en man med många intressen, och vi ha låtit oss berättas, att Ni bland dem räknar så olikartade ting som astronomi, gastronomi och detektivromaner. Vi hoppas, alltså att Ni vill göra oss den äran att inträda i vår kommitté.

Ni torde samtidigt höra från våra svenska och danska förbindelser, men vi kunna redan nu meddela Er namnen på de av dem utsedda kommittéledamöterna. Sverige kommer att representeras av docenten Arvid Lütjens och Danmark av bankdirektören Otto Trepka.

Med särdeles högaktning

Era förbundna Falk,

Foss och Örneland.»

De två andra breven kommo mycket riktigt från Stockholm och Köpenhamn och innehöllo en bekräftelse på det norska förlagets meddelande.

Ett vrål banade sig väg över skalden Kristian Ebbs läppar:

– Jaså, det tro de! Lütjens! Som om jag inte kom ihåg Tranefossgraven! Trepka! Som om jag hade glömt Napoleon i Ugejournalen! jaså, det tro de!

Han började torka sig med en energi som var nära att rycka håren ur hans barm.

– Lütjens! Trepka! Det finns gränser! Ja, det finns gränser! Det tycks de aktade förlagen där uppe vilja glömma!

Handduken gick något långsammare.

– Men om det inte varit för Trepkas och Lütjens’ skull hade det varit någonting annat. Folk tycker det är simpelt att läsa detektivberättelser. Det är samma slags människor som förr i världen rynkade på näsan åt les chansons de geste och ännu längre tillbaka åt fablerna från Miletus! Detektivromanen är den enda verkligt nya genre, vår tid har skapat. Den är ett lika fullgott uttryck för oss som sonetten för renässansen och hjältedikten för antiken! Reglerna för en detektivberättelse äro lika stränga som för en sonett och mycket strängare än för en hjältedikt, ty man tolererar inga gudar som stiga ned och ingripa i rätta ögonblicket! Jag skulle önska, att jag själv kunde skriva en detektivroman. Men jag kan bara skriva vers …

Handduken var färdig med sitt arbete, Ebb klädde sig och öppnade dörren till nästa rum. Höga fönsterdörrar stodo öppna mot ett mörkblått hav, bokhyllor gingo väggarna runt och ett skrivbord mittpå golvet dignade av böcker som höllos samman av två byster. Den ena föreställde Buddha, den andra Pu-tei, Välbefinnandets gud. På ena väggen hängde en samling huggvapen, sablar, floretter, daggertar och en vågformad malajisk kris. Kristian Ebb grep en florett och började göra utfall. Intet i hans högresta gestalt eller i hans vackra, markerade drag skvallrade om de två trasiga lungor, som voro orsaken till att han bebodde denna kust. En främling som kommit in i rummet, skulle kunnat taga honom student, något så pojkaktigt låg det över ansiktet under den blonda hårluggen. Och dock var det han, som skrivit ett halvt dussin diktsamlingar, som gjort honom till den mest avhållne skalden i ett land, där man inte blott läser utan rent av köper poesi. Som han själv brukade påpeka framåt nattkröken – »detta hus är köpt för substantiv, möblerat för adjektiv och förräntas med verb och adverb». Runtom det hus, som hade en så sällsam tillblivelsehistoria, låg en liten trädgård med mimosor och palmer, pelargonior satte djupa färgfläckar i grönskan, och på andra sidan en låg stenmur drog ett djupblått hav sina aldrig avstannande andedrag – havens hav, Medelhavet.

Nästan utan att han vetat av det hade Ebbs fingrar vridit på en kontakt. Med ens fylldes rummet av en metallklingande fransk stämma som sade:

– Allo, allo, allo! Ici Radio Méditerranée! Efterlysning till alla lyssnare i Mentone! Allo, allo! Polisen i Mentone efterlyser ett bortkommet paket, som innehåller gift i ytterst farlig form – ren nikotin! En droppe nikotin i denna form är nog för att förgifta ett större husdjur! Den som finner paketet bedes genast inlämna det till polisen. Paketet har förlorats av ett cykelbud från Pharmacie Polonaise. Omslaget var gråbrunt och hade apotekets namn på en vit etikett. Allo, allo, allo! Ici Radio Méditerranée! Vi upprepa en efterlysning från polisen i Mentone. Ett paket innehållande ett ytterst farligt gift …

Kristian Ebb tystade stämman med en rörelse av fingret. Hans blå ögon hade med ens blivit drömmande. Ett giftpaket bortslarvat av ett obetänksamt cykelbud! Det är döden, som självmant bjuder armen åt finnaren! Det är »die kuhle Nacht» som plötsligt sänker sig ned över den heta och strålande dagen! En sorglös person eller kanske en samvetslös person finner paketet, som förlagts av en dum pojke, och tragedien är på väg – solskenet mister sin glans, havet upphör att rulla sina hexameterklingande vågor mot stranden, de ångande blommorna dofta inte mera …

– Nå, herr Ebb, ska vi tänka på frukosten?

Dörren till rummet hade öppnats för en sällsam företeelse, en kvinna på bortåt sextio år, nästan lika bred som hon var lång. För att ersätta vad hon saknade i den vertikala dimensionen bar hon ett krusigt negerhår, som lyfte sig minst trettio centimeter i den jorden omgivande luftkretsen. Hon hade korallringar i öronen och silkesschal över axlarna. Men om hennes yttre var sällsamt, betydde det intet mot den effekt, hon framkallade, då hon öppnade munnen. Ty i stället för mentonnesiska kom det därur den mest smattrande osloitiska, som någonsin genljudit utanför kvarteret Grönland i den norska huvudstaden. För många år sedan hade Geneviève – så hette det yviga hårets ägarinna – lämnat Mentone för att bli tredje köksa på franska legationen i Oslo, och eftersom norrmännen ha det gemensamt med engelsmännen, att de ogärna lära sig något annat språk än sitt eget, och eftersom Geneviève var en kärleksfull natur, hade hon sakta men säkert tvingats att tala norska. Numera gjorde hon det med ett ordval som kunde komma en härdad sjöbjörn att blekna. Hennes sätt att kalla en fransk spårvagn för trikken, var oefterlikneligt, hennes Fanden hakke mig satte punkt även för den hetsigaste debatt på Mentones torg.

– Ja, Geneviève, vad finns det till frukost?

Geneviève svarade utan tvekan:

– Ägg, havregröt och choklad!

Skalden Ebb ryckte till, som om hon kastat honom tre oanständiga ord i ansiktet.

– Ägg, havregröt och … Hör på, Geneviève! Jag råkade Vanloo i går kväll.

– Honom Vanloo? Då blev det sent, skjönner jeg? Men om Ebb tror, att han får annat än ägg, havregröt och choklad av den anledningen, misstar han sig!

– Det blev visst litet senare än det borde ha blivit. Jag hade tänkt mig, att en salt sill och …

– Ebb vet, vad doktorn har sagt. Ägg, havregröt och …

– Doktorn! Den störste dumbom jag någonsin råkat var läkare! Vet Geneviève, vad han påstod? Att det gör detsamma, vad man dricker, eftersom alla »rusdrycker» innehåller detsamma, nämligen etylalkohol! Alla böcker äro också tryckta med typer, men därför har inte Bibeln samma verkan som Boccaccio …

– Ebb vet, att jag inte kan läsa. Det blir havregröt och …

– Så sant som det här huset är mitt …

– Så sant som jag har lovat att passa Ebb …

Hur länge debatten kunde ha fortsatt på detta vis vet ingen, men i detta ögonblick kom det en gäll signal från ytterdörren. När Geneviève återvände bar hon en bricka med två sammanvikta blå papperslappar och karskheten i hennes sätt var borta. Ty all vistelse i höga Norden hade inte berövat henne hennes medfödda, sydländska respekt för telegrafväsendet. En man, som mottog budskap, vilka passerade genom trådar uppe i luften, ja, vilka till och med sades kunna komma direkt genom luften – en sådan man var inte någon vanlig dödlig. Hon spratt till vid ett skratt, som var ovanligt dånande för att komma ur två sjuka lungor.

– Jaså, det tror ni mina herrar! Ni kommer till Mentone i morgon kväll, herr Trepka, och skulle gärna vilja konferera med mig om en sak, som jag förmodligen hört om! Jo tack – jag har hört om saken! Och ni, herr Lütjens, kommer likaså till Mentone och ville gärna tala med mig om en sak, som jag förmodligen hört om!

– Herr Ebb skulle inte skratta så mycket, vågade Geneviève inskjuta. Det är inte bra för herr Ebbs lungor!

– Skall jag inte skratta, när två herrar, som jag varken känner eller vill känna, telegrafera, att de komma på besök i morgon eftermiddag!

Genevièves hårman reste sig på ända.

– Har man hört talas om slikt, da? ropade hon på dånande osloitiska. Tänker de tränga sig in här? Låt mig ta hand om dem! Hur se de ut?

– Det vet jag inte, medgav skalden. Jag har aldrig råkat dem i verkligheten, bara i tidningsspalterna. Men det var frukosten, Geneviève.

– Det blir ägg, havregröt och choklad, svarade Geneviève med iskall röst. Om Ebb tror, att jag tänker försumma mina plikter, därför att Ebb …

– Det är bra. Då går jag ut på stan och äter!

– Var så god, gör det bara!

Skalden Ebbs svar var att gå rakt ut genom dörren med en hållning rakare än en eldgaffels.

Han väntade på två små ord, på orden sill och potatis. Men de kommo inte. Han gjorde ryggen ändå rakare och öppnade trädgårdsgrinden. Allt var tyst bakom honom. Endast havet mumlade vid hans fötter. Och från fönstren i en grannvilla kom en metallklingande fransk röst:

– Allo, allo, allo, ici Radio Méditerranée! Polisen i Mentone efterlyser ett bortkommet paket med ytterst farligt innehåll – ren nikotin! En droppe nikotin är nog för att …

Han tog vägen till Deux Lézards.

II

De Två Ödlorna, Bar-Tesalong-Bar, säger en skylt på Mentones halvmilslånga strandpromenad, vilken som ett band av kalksten och cement snor sig från italienska gränsen i öster till Cap Martin i väster. Om en förnuftigt planerande hjärna fått sörja för dess anläggning från början, skulle den tvivelsutan varit lika ryktbar som Strada di Chiaia i Neapel. Nu påminner den mest av allt om en av dessa strålande oskulder från landet, som i Boccaccios berättelser falla offer för kulturens frestelser: genom årtionden ha alla Rivierans byggmästare fått besmutsa denna undersköna strandremsa med utflöden av sin fantasi. Det är fåfängt att söka två hus som ha samma stil. Det är fåfängt att söka något som har stil.

De Två Ödlorna tillhör tvenne systrar, fröknarna Titine och Lolotte. Lolotte är alltid blond. Titine är stundom blond, stundom röd, stundom svart. Lolotte är känslosam, Titine frivol. Lolotte har till uppgift att underhålla de gamla tedrickande damer, som utgöra basen för Rivierans välstånd, det plankton, varpå dess många rovfiskar i sista hand leva. Titines uppgift är att ge barens manliga gäster en ersättning för kvinnligt umgänge. Ingen kan servera en oskyldig skvallerhistoria mera intresserat än Lolotte, ingen en pikant anekdot mera oskyldigt än Titine.

Skalden Ebb kom gående i rasande fart längs promenaden. Han var ursinnig på kvinnor i allmänhet och på Geneviève i synnerhet. Kyrkomötet i Lyon, som med en enda rösts övervikt beviljade kvinnan en odödlig själ, hade bort tänka sig om två gånger, innan det fattade detta ödesdigra beslut. Ägg och havregröt – fanns det en mera förnuftsvidrig diet för en man, som varit sent uppe? Bevisade den inte till full evidens, att det omtalade kyrkomötet – hallå, vad stod på?

På andra sidan gatan kom en man drivande, en välklädd man av engelsk typ. Han åtföljdes av en likaledes välklädd ung pojke. Den äldre av de två hade höknäsa och sjukligt gul hy, pojken var lockig som en ung poet. Men det var inte deras ansikten som väckte Ebbs uppmärksamhet, det var deras förehavande. Pojken – han kunde väl vara en aderton år eller så – bar en spann och en klisterborste, hans ledsagare en bunt blodröda plakat. De hejdade sig vid en vägg. Den unge gjorde ett par drag med sin borste, den äldre höll upp ett plakat. I nästa nu satt det på sin plats. På avstånd kunde Ebb läsa orden: Offentligt Protestmöte. De bedömde effekten med ett hastigt ögonkast och gingo vidare.

Ebb visste inte, vad han skulle tro. Två engelsmän som klistrade upp plakat! Två välklädda, unga engelsmän! Det stred mot allt vad han trodde sig veta om rasen. Det fordrade nästan, att man tog reda på vad det var de protesterade mot! Men tanken på en morgontorr strupe segrade, och han skyndade vidare. Där var baren, och där var Titine!

– God morgon, monsieur le Poète! ropade fröken Titine, vilken i dag var vithårig som en fransk markisinna från l’ancien régime, efter att dagen förut ha varit rödhårig som en lättsinnig subrett. Å, det är snällt av er att komma och hälsa på mig, vilket strålande väder, man skulle tro sig vara mitt i sommaren, inte sant, och så ha vi bara början av mars, då kärleken vaknar, ni har säkert lagt märke till vad alla damer äro vackra i dag, men naturligtvis, har ni det, monsieur le Poète, annars vore ni inte diktare! Oh là, là, har ni sett, vem som kommer där – vad, känner ni henne inte, känner ni inte den vackra madame Delarue, som hela staden talar om, är det möjligt, hennes man spelar i stadsorkestern, och har ni sett hennes pälskappa? Å, märker ni ingenting? Men monsieur le Poète, var har ni då era ögon, ni ser bara blommor och stjärnor som Victor Hugo, ja, naturligtvis, men monsieur Delarue har tusen francs i månaden för att spela, och en äkta gråverkspäls kostar åttatusen så visst som en, men madame Delarue har kommit över sin på en auktion i Nizza för nästan ingenting – är det inte tur och får man inte lust att resa in till Nizza?

Samtidigt som Titine utan att dra andan en enda gång avlämnade denna tirad hade hennes händer satt fram ansjovissnitt, rädisor och ostpinnar. På motsatta sidan av Strandpromenaden kom en ung dam svävande, den unga dam som Titine just talat om. Hon var småväxt, men hade det oefterhärmliga sätt att föra sig, som är fransyskorna eget. Hennes hår var platinablont, hennes ögonbryn ersatta med två tuschlinjer, hennes mun orangefärgad, hennes kinder mandarinfärgade och hennes ögonvrår hemlighetsfullt gröna. Fastän dagen var strålande varm, var hon insvept i en yppig gråverkspäls. Många blickar följde henne från trottoarserveringarna. Kristian Ebb sade:

– Vet ni vad jag tänker på, när jag ser franska kvinnor, fröken Titine? Jag tänker på champagne.

– Ah, så charmant! Ni är en verklig poet, en näktergal som Victor Hugo!

– Och varför? fortsatte Ebb. Det är inte bara därför att champagne är så dyr. Det är därför att de druvor, man använder till att göra champagne, egentligen både sakna utseende och smak. Men om man behandlar dem riktigt, så bli de till champagne, och att framställa champagne av finare druvor går helt enkelt inte!

– Fy, fy, fy! ropade fröken Titine och stampade i marken med sina högklackade skor. Usch, vad ni är elak, jag kan aldrig förlåta er, men vet ni vad man berättar om madame Delarues man? I går var det middagskonsert framför Kasinot, och man spelade Traviata, och i dryckesvisan är det en paus, då alla instrumenten tiga på en gång, innan de sätta in med full kraft. Den stackars monsieur Delarue, han hade glömt pausen, och plötsligt säger han med hög röst, så att alla hans kamrater hör det: »Gud i himlen, det här går inte längre, jag blir till ett åtlöje för hela staden!» Ni är diktare, vad skulle ni dikta om, om inte l’adultère? Eller är det sant, att man inte tänker så mycket på äktenskapsbrott utanför Frankrike?

– Jo då, svarade Kristian Ebb, vi ha också börjat komma med på ett hörn. Framsteget är på marsch, och ingenting skall hejda det!

– Då förstår ni mig, när jag frågar er, om ni har hört allt vad man berättar i staden om en viss herre … Ni har en vän, som också är stamgäst här …

– Menar ni Martin Vanloo? Ni vill väl inte påstå, att det är han som säljer pälsar till underpris? För om ni säger det, tror jag det inte!

– Ni är så hetsig av er, det har jag ju aldrig sagt, det finns väl andra medlemmar av familjen …

– Såvitt jag vet, består familjen av en uråldrig farmor, vidare av två bröder med namnen Allan och Arthur, som jag inte känner, och en ung släkting på sidolinjen, som påstås likna den engelske skalden Shelley, kallad Englands Kristian Ebb. Vem av dem är det som realiserar pälsar? Jag är en kristen människa och tycker lika mycket om att baktala min nästa som någon annan, men jag vill

ha fakta, innan jag gör det!

– Fy, fy, fy, sade fröken Titine med markisinnemin, baktala sina medmänniskor, räcker det inte med en päls ovanpå ett armband med rubiner?

Hon avbröt sig och gled med det naturligaste tonfall i världen över i en hälsning:

– God morgon, monsieur Vanloo! Har det inte ringt i era öron? Monsieur le Poète och jag tala just om er familj?

– Om min familj? svarade en hes röst på andra sidan Ebbs axel. Nöj er med att tala om den ende anständige medlemmen av den, jag menar mig själv! Och vad är det ni dricker, Ebb? Öl! Fröken Titine, vill ni inte ge oss en hela skum, men plötsligt som de säga i Italien!

III

Vem var den nykomne?

En fysiognom, som man sade för hundra år sedan, skulle ha haft svårt att besvara frågan. Han var kortväxt och muskulös. Han hade strävt, svart hår, som växte ned i pannan, och ganska sneda ögonbryn över kisande ögon. Så långt kunde han likna vissa typer, som man finner Medelhavet runt, och vilkas ursprung förlorar sig i historiens natt – typer, som lika gärna kunna leda sitt ursprung tillbaka till Egypten som till Fenicien eller något av de hundratals folkslag, vilka trängts och ävlats kring dessa kuster. Men hans ögon voro mörkblå. Och dessutom talade han engelska – inte den sorts engelska, som man hör i hamnarna Medelhavet runt, utan den andra, omisskänliga sorten, vilken tar lika lång tid att frambringa som en engelsk gräsmatta – en engelska, vars konsonanter vaja så slappt i draget från tungspenen som sjögräset vajar för havsströmmarna i de sju oceaner, vilka England behärskar …

– Hallå, Vanloo! sade Ebb. Hur står det till?

– Fruktansvärt! svarade mannen med den hesa rösten. Hang-over kallas sjukdomen av våra amerikanska kusiner, »med vilka vi ha allt gemensamt utom språket» … Känner man åkomman i Skandinavien?

– Ryktesvis, medgav Ebb. Men vi äro småborgare, och det präglar vårt språk. I Norge och Danmark kallar man den för timmermän, i Sverige för kopparslagare.

– Det fascinerar mig alltid att höra om vilda folkslags seder. Era tre länder äro ju idyllens sista tillflyktsort i Europa. Hos er kan det då omöjligen finnas tvisteämnen?

Ebb brast i ett dånande skratt.

– Ni misstar er! I morgon väntar jag besök av två skandinaviska herrar, som jag omedelbart kommer att kasta på porten. Den ene är specialist i Napoleons historia och den andre i de megalitiska folkens begravningsskick!

– Hur kan ni uttala så svåra ord så tidigt på morgonen? sade mr Vanloo beundrande och drog ett djupt drag ur det glas, som Titine satt fram. Jag anar inte, vad megalitiska folk äro för någonting – låter som en elak form av sinnessjukdom. Men gamle Boney känner jag utmärkt till. Ni vet, att vi engelsmän kallade Napoleon så, tills vi hade besegrat honom. Efteråt blevo vi hövliga och kallade honom »general Buonaparte». Hudson Lowe vaktade honom på St. Helena, var mycket noga med att aldrig kalla honom annat. Kom det brev till kejsar Napoleon, returnerade han dem med påskriften »adressaten okänd». Var lugn för att jag hört talas om gamle Boney! Min familj kommer från St. Helena!

Ebb spärrade upp ögonen.

– Verkligen? Bodde den där på hans tid?

– Vi kommo till Europa strax efter hans död!

– Är det därför er villa heter Longwood?

– Förmodligen! Det var min stamfar som byggde den. Begåvad gammal fan! Familjen vansläktas …

– Vansläktas? sade Ebb i den spefulla ton, han vant sig att anlägga mot Martin Vanloo. Vad menar ni? Ni, käre vän, reciterar ju Shakespeare och Swinburne så att man får tårar i ögonen, särskilt fram på nattsidan, ni har en ung släkting som liknar Shelley, och en bror som uppmuntrar musiken, enligt vad jag hört …

Han avbröt sig, men för sent.

– Vad säger ni? frågade Martin Vanloo och satte sig upp i stolen. En bror som uppmuntrar musiken?

Ebb besparades besväret att svara. I detta ögonblick vek madame Delarue runt om hörnet, bländande i sin pälskappa och sina måsvingeformade ögonbryn … Alla blickar följde henne. Martin Vanloo kastade från sig en halvrökt cigarrett.

– Aha, nu förstår jag! Hur kan min gode bror Allan tro, att man kan tillåta sig sådant i Mentone? Det måste sluta med skandal, och jag avskyr skandal! Jag avskyr den på samma vis som jag avskyr dålig vers! Jag fordrar stil – om det gäller poesi, äktenskapsbrott – eller andra brott!

Han teg, och Ebb, som sannerligen inte kände sig kallad att säga något, följde hans exempel. De första ord som yttrades kommo från Martin.

– Jo, familjen vansläktas! Vill ni ha flera exempel, behöver ni bara se tvärsöver gatan!

Hans tonfall var så egendomligt, att Ebb spratt till. Hans ögon voro hopdragna till små springor, ansiktet liknade en mask. Allt det engelska i hans sätt var borta, det fattades bara en solfjäder i hans hand för att han skulle ha liknat en österländsk sultan som håller dom, med bödlarna och tortyrinstrumenten inom räckhåll. Vem var det han i tankarna satt till doms över? Vem om inte de två personer, Ebb sett en stund förut – mannen med de blodröda plakaten och den vackre gossen med klisterburken! De klistrade just upp ett plakat litet längre bort, innan de försvunno längs promenaden.

– Är det möjligt, att ni inte känner min bror Arthur? frågade Martin. Skulle ni aldrig ha suttit i fängelse, Ebb?

– Vem var den nykomne?

– Hahaha – missförstå mig rätt! Jag menar politiskt fängelse! Hade ni gjort det, väl att märka i ett land, som inte regerades demokratiskt, hade ni omgående blivit föremål för min bror Arthurs intresse. Då hade han genast anordnat protestmöten och låtit avfatta resolutioner för att få er frigiven! Om ni var skyldig eller ej, skulle inte ha intresserat honom det ringaste – bara han fick tillfälle att demonstrera mot »reaktionen» och »förbättra världen!» Det är otroligt, vad det finns många världsförbättrare nuförtiden! En sak glömma de flesta av dem, nämligen att förbättra sig själva först!

Ebb teg. Hittills hade han bara känt Martin Vanloo som en gemytlig ung man med sinne för poesi och gott vin. Och plötsligt avslöjade han sig som en man med sociala, eller om man så ville antisociala ståndpunkter och en aktningsvärd fond av hat i bröstet. Ty det fanns intet tvivel om en sak: hans känslor gentemot brodern Arthur liknade påfallande gott, gammaldags hat.