Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке
Martin hade fullföljt en privat tankegång.
– Kanske tycker ni, att det är ologiskt av mig att tala på det viset om Arthur, som i alla fall vill något, och inte om Allan, som ingenting vill, utan bara gör allt, vad han har lust till? Men tro inte, att jag föredrar den ene framför den andre! En stupid njutningsmänniska är mig lika antipatisk som en stupid fanatiker. De äro mina bröder! Vad är det för en gammal vidskepelse, att man skall ta särskild hänsyn till vissa personer, bara därför att man råkar ha gemensamma föräldrar med dem? Och ändå tvingas jag att bo under samma tak som de båda, så länge farmor lever! Ni gör er inte ett begrepp om tråkigheten hemma i villan! Och tråkigheten, Ebb, det är alla lasters moder!
– Vem var den unge mannen i er brors sällskap? frågade skalden för att i någon mån byta om samtalsämne.
– Vad? ropade Vanloo med ett nytt tonfall. Kände ni inte igen Shelley från litteraturhistorien? Med andra ord, familjens stolthet, unge John! För resten en bra pojke, fastän han är färdig till sådan hjältedyrkan som att bära klisterburkar åt Arthur under hans korståg mot Mentones husväggar!
I detta ögonblick avbröts deras samtal av en metallklingande fransk stämma inifrån baren:
– Allo, allo, allo, ici Radio Méditerranée! Polisen i Mentone ber oss ännu en gång efterlysa ett paket, som kommit bort för ett cykelbud. Paketet innehåller en flaska med nikotin i ren form. Även den minimalaste dosis av detta gift kan vara dödlig! Allo, allo, allo, ici …
Martin slog upp resten av champagnen och smålog – ett besynnerligt leende.
– Ett bortkommet giftpaket! mumlade han. Låt oss hoppas, att det inte hamnar hos de två plakatklistrande medlemmarna av Aktiebolaget Organiserat Hat! Det är inte jag som hittat på detta namn åt den politiska kommunismen – det är en före detta röd skribent vid namn Aldous Huxley. Hallå, klockan är tolv!
Kanonen på det gamla fortet vid Mentones hamninlopp hade just avlossat det skott, som varje dag vid middagstid sänder flockar av förfärade duvor upp i den blå luften. Vanloo vinkade åt fröken Titine.
– Lägg den här flaskan till syndaregistret! bad han. Roligt att råka er, Ebb, men jag måste gå nu. När det gäller måltidstimmarna är farmor sträng som eforerna i Sparta! Apropå – ni måste komma hem till oss en dag i villan. Ni hör från mig – adjö!
Han försvann i ilmarsch längs Promenaden. Fröken Titine började omedelbart underhålla Kristian Ebb:
– Ah, vilken förtjusande man monsieur Martin, inte sant, monsieur le Poète, inte en sådan otäcking som han den andre som gick förbi med plakaten, ja, hur skall det sluta, när en fils de famille gersig att uppvigla folket, skulle man inte tycka att det finns nog med agitatorer? Och ändå blir han millionär, när farmodern sluter sina ögon, det kan väl inte dröja, hon är ju snart sjuttioåtta år, ja, vad äro vi människor, stoft och aska, men att hon vet vad hennes sonsöner ha för sig nere i staden, kan man knappast tro, fastän hon lär vara mycket pigg för sin ålder, ja, vad skulle hon säga om pälskappor och plakat med uppmaning till uppror?
En tanke hade hela tiden ringt i Ebbs huvud. Martin hade inte betalt sin champagne. När han tänkte tillbaka på deras föregående möten, hade de alla förlupit på samma vis – varorna, och de hade inte varit få – hade »skrivits upp».
– Och vad skulle farmodern säga, om hon fick höra talas om Martins champagne ovanpå Allans pälskappor och Arthurs plakat?
Denna tanke fick ett ytterst onådigt mottagande.
– Fy, fy, fy, sade fröken Titine och rynkade ögonbrynen under sitt vita markisinnehår, hur kan ni tala på det viset, monsieur le Poète, unnar ni då inte oss andra stackare rätten att leva, och kan inte den käre stackars Martin behöva någonting ovanpå alla tråkigheter hemma – men har ni hört vad man säger att hans bror Allan tänker göra, nej, jag vill inte säga det!
– Säg det i alla fall, bad Ebb.
– Man säger, att han vill gifta sig med sin älskarinna! viskade fröken Titine med kursivstil.
– Tanken är onekligen hårresande här i landet, medgav Ebb. Men snart blir han ju millionär, enligt vad ni säger, och då kan han ju unna sig alla möjliga extravaganser!
– Och vem har sagt, att han får ärva sin farmor? frågade fröken Titine och kastade triumferande med huvudet. Tänk er för, monsieur le Poète, håll inte hela tiden huvudet i skyarna, där fåglarna sjunga! Den gamla damen innehar familjeförmögenheten, och vad som står i testamentet vet ingen!
– Ni har rätt, sade Kristian Ebb tankfullt, ni har säkert alldeles rätt. Au revoir, vi ses snart igen. Jag sparar priset för en morgontidning hos er. Ni har mycket flera nyheter än l’Eclaireur!
Markisinneprofilen smålog erkännande åt komplimangen. Ebb sneddade över gatan för att studera det plakat, som Arthur Vanloo och hans unge släkting klistrat upp. Efter att ha läst igenom det, rynkade han eftertänksamt pannan. Det var en uppfordran till protestmöte. Protest mot vad? Mot arresteringen av visa demagoger i de franska kolonierna, som ville befria dem »från det kapitalistiska oket», och skänka dem »självstyrelse» …
När han kom hem, väntade sillfrukosten på honom. Dessutom väntade Geneviève för att med bister min och på sin mest smattrande grönlandsdialekt förklara, att det, fanden hakke henne, var sista gången, som hon dagtingade med sitt samvete på detta vis.
ANDRA KAPITLET. Tre herrar på var sin kruttunna
Kristian Ebb stod bakom skrivbordet med armarna i kors. Två besökande hade just släppts in av Geneviève – två herrar, som ännu tycktes halvt förlamade av den fnysande grönländska hälsning, varmed hon mottagit dem i tamburen: – Med hvem har jeg fornø ielsen? Den ene var mycket högväxt, mycket bredaxlad och hade ett stort öppet ansikte med leende bruna ögon under gråsprängt hår. Den andre var kortväxt, trind, och hade den mest perfekta amorinmun i sitt slätrakade ansikte. Det fanns intet tvivel om att de gjorde ett tilltalande intryck.
Kristian Ebb måste anstränga sig för att göra sin stämma kall, då han frågade:
– Herr bankdirektör Trepka från Köpenhamn?
Mannen med amorinmunnen smålog och böjde på huvudet.
– Herr docent Lütjens från Lund?
Mannen med de bruna ögonen bugade sig artigt.
– Det gläder mig att göra er bekantskap, mina herrar – er personliga bekantskap! Hittills ha vi ju endast råkats i tidningsspalterna, och jag kan inte påstå, att jag uppskattade den introduktionen. När jag i går fick två telegram och såg ert namn, herr Lütjens, under det ena …
– Så tänkte ni på Tranefossgraven, sade mannen med de bruna ögonen.
– Så tänkte jag på Tranefossgraven! medgav skalden Ebb med dundrande röst. Tranefossgraven är vårt kanske äldsta och stoltaste nationalmonument, ett ojämförligt minnesmärke över vår forntida storhet. Den ligger på en höjd, varifrån dess fyra väldiga stenblock blicka ut över land och hav. Ni, herr Lütjens, förklarar stenblocken med att citera er egen teori om de megalitiska gravarna, ni säger, att om man byggde sådana dösar av sten, så var det för att sten ansågs skydda de döda mot onda makter på andra sidan …
– Och jag håller fortfarande fast vid denna teori!
– Och om graven placerades på en bergshöjd, så var det, därför att höjder ansågos ha en kraftig antidemonisk verkan …
– En uppfattning, som börjar vinna mer och mer erkännande, ifall jag själv vågar säga det.
– Det är mig likgiltigt! ropade Ebb. Inser ni då inte, vad ni gör? Ni arbetar på att till ingen nytta beröva mänskligheten en del av den smula poesi, som den ännu har kvar. Ty vad betyder en vetenskaplig teori i våra dagar? Finns det någon, som överhuvudtaget blir mer än tjugu år gammal? Men när jag säger detta till er, herr Lütjens, talar jag minst lika mycket till den herre som ni har i ert sällskap, herr Trepka!
Mannen med amorinmunnen nickade.
– Jag förstår det, sade han. Ni har inte glömt vårt lilla gräl i Ugejournalen?
– Vårt lilla gräl? ropade skalden, vars blåa ögon sköto blixtar. Såvitt jag vet, slutade vi med att kalla varandra för ignoranter och jesuiter!
– Det gjorde vi, medgav bankmannen leende. Eller åtminstone kallade ni mig för det!
– I era artiklar, dundrade Ebb, sökte ni bevisa, att Napoleon, det största geni som någonsin levat, i grunden ingenting annat var än en italiensk gangster i stor stil, en Al Capone eller …
– Förlåt mig, avbröt bankdirektören med en leende hövlighet som nästan verkade österländsk. Det har jag aldrig sagt! Vad jag skrev, och som ni tyvärr tycks ha missförstått, käre diktare, var, att jag hade största respekt för Napoleon – eller låt oss säga Bonaparte – intill en viss tid. Den man, som gjorde slut på skräckväldet i Frankrike och förhindrade en fortsatt röd terror av samma slag som vi sett exempel på i vår tid, har jag endast odelad beundran för. Den man, som byggde upp en ny stat ur kaos, har jag ännu mera beundran för. Men när vi kommit över en viss punkt i hans liv, syns det mig, att vi möta en alldeles ny person, en storspekulant i krig, en jobbare i gloire, en …
– Det tycker ni! ropade Ebb. Och i alla fall behöver jag bara säga ett ord för att gendriva era påståenden och få er att slå ned ögonen i skam!
– Och vilket ord skulle det vara? förhörde bankiren sig med samma förbindliga leende kring amorinmunnen.
– Ordet, svarade Kristian Ebb, är Sankt Helena.
Hans röst var så suggestiv, att det var som om en skugga glidit genom rummet. Varken docenten eller penningmatadoren, som dock kommo från diametralt motsatta världar, kunde undgå att känna en liten ilning längs ryggraden. För bådas ögon tecknade sig i en vision en vild klippö. Den lyfte sig tvärbrant ur oceanens svindlande djup, hundratals mil från närmaste kust, stormomsusad, töckensvept, och utsedd att bli en sista hemvist för den störste orosspridare, världen dittills skådat …
Det var bankmannen som bröt tystnaden.
– Ni utkastar vackra ord, käre diktare, och jag vill inte bestrida, att ni gör det verkningsfullt. Men det hindrar inte, att jag håller fast vid min åsikt. Legenden om St. Helena är och förblir en legend. Och en dag hoppas jag kunna spränga den i stycken …
– Ni har inte små förhoppningar! hånade Kristian Ebb.
– Vem var den nykomne?
Helena! Hade Napoleon fått fly till England, såsom han tiggde och bad engelska regeringen efter Waterloo, skulle han i detta ögonblick ha varit glömd av alla andra än militärhistorikerna. Nu voro engelsmännen nog dåraktiga att skicka honom till ön i Atlanten i stället för att låta honom sluta sitt liv som godsägare i Sussex eller Warwickshire. Vad inträffade? Med den taktiska blick som var hans storhet, förstod Napoleon ögonblickligen att utnyttja deras missgrepp till sin fördel. Inom ett par år hade han lyckats skapa fabeln om den fjättrade Prometeus – en fabel som sedan lämnats vidare från släktled till släktled. Ingen har insett vad sanningen är – nämligen att Napoleon, utom att vara världens störste fältherre, var alla tiders teaterregissör! Hade han levat nu, skulle Hollywood betalat honom jättehonorar.
– Det är magnifikt! ropade skalden. Den fjättrade Prometeus hade i livstiden en gam som hackade på hans lever, nämligen Hudson Lowe. Hundra år efter sin död får han en ny, nämligen herr Otto Trepka från Köpenhamn!
– Mina herrar! bad en bevekande röst. Mina herrar!
Skalden Ebb kastade sig med ljungande ögon över docenten.
– Herr Lütjens! Det är inte svårt att förstå, varför ni blandar er i diskussionen! Er kung Gustav IV Adolf förklarade Napoleon vara Vilddjuret i Uppenbarelseboken, och er kung Karl XIV Johan föll honom i ryggen vid Leipzig!
Bankmannen såg på klockan.
– Det är alltid ett framsteg att jämföras med Hudson Lowe i stället för att kallas jesuit och ignorant, sade han. Men strängt taget är det inte någon anledning att resa till Mentone.
Docenten putsade glasögonen.
– De gamla vikingarna brukade avsluta sina måltider med att kasta ben i huvudet på varandra, sade han stillsamt. En solid ryggkota har säkert större beviskraft än ett vetenskapligt argument. Men det var inte för att konstatera det som jag kom till Mentone.
Kristian Ebb stirrade ett par ögonblick från den ene till den andre. Plötsligt klövs luften i rummet av ett skratt dånande som en bergfors.
– Hahaha – jag har naturligtvis burit mig åt som en fähund som vanligt. Ert telegram, herr Lütjens, kom från Rom. Alltså har ni rest från Rom till Mentone för att mottagas av mig på detta sätt!
– Inte precis! Jag var på hemväg från Rom, då jag fick förläggarens brev. Det var det som fick mig att lägga vägen över Mentone.
– Ert telegram, herr Trepka, kom från Paris. Alltså har ni …
– Inte precis! Jag hade ett ärende i Nizza, och fick lust att råka en man, som kallat mig med så många fula namn.
Ett nytt skratt skakade luften i rummet. Två raggiga händer sträcktes fram.
– Nej, här står gamla Norge med skammen! Jag kan bara be er om ursäkt en gång till. Eftersom ni har kommit, förstår jag, att ni ingenting har emot förläggarnas förslag! Själv vill jag inte förneka, att jag tycker om detektivromaner. Om vi skall sitta i kommitté …
Det visade sig, att isen äntligen var bruten. En debatt om de allmänna principerna utspann sig, och freden varade tills man kom in på detaljer. Var och en av medlemmarna i den planerade kommittén hade sin bestämda idol inom detektivlitteraturen, vid vars sida han inte tolererade någon annan. Kristian Ebb höll på lord Peter Wimsey, bankdirektören på inspektör French i Wills Crofts böcker. Docenten Lütjens smålog åt både lorden och inspektören och förklarade, att för honom fanns det endast en utredare av kriminella hemligheter, nämligen Fader Brown …
– Första villkoret för att jag skall kunna läsa en detektivberättelse, är att den har humor! ropade Kristian Ebb.
– Det tycks mig, insköt bankmannen torrt, att första villkoret är att den är sannolik. Om inte detektiven arbetar som en detektiv i verkligheten, kan åtminstone inte jag intressera mig för honom!
Kristian Ebb for upp ur stolen.
– Sannolik! Det är just det rätta ordet i munnen på en person, som försvarar mr French! Kommer ni ihåg, min käre Trepka, en bok som heter Sir Patrick Macgills sista resa? Där gäller det att motbevisa ett alibi. Mr French förhör alla gårdsägare längs en bestämd väg, om de hört någon hund skälla en natt, fyra veckor tidigare. Ingen av dem har gjort det, och därmed är problemet löst. Om man känner vittnesmålets psykologi, behöver man inte spilla ord på hur osannolik en sådan berättelse är.
– Och er lord Peter? ropade Trepka. Kommer ni ihåg berättelsen Onaturlig död? Vad är det som ger lord Peter den avgörande idéen? En ren slump! Nämligen att han råkar en motorcyklist vars motor har stannat, därför att det kommit en luftbubbla in i den. Eftersom hjärtat fungerar som en motor, gissar han därefter, att den mördade fått en injektion av luft i ådrorna!
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar!
Som på vinken av en regissör vände de två andra medlemmarna av kriminalklubben sig mot docenten Lütjens.
– Får jag fråga, vad har ni att säga? ropade Kristian Ebb. Vad är Fader Brown, om inte …
– Just det! ropade bankdirektören. Vad är han om inte det mest utpräglade exemplet på en detektiv, som gissar sig till allt? Kommer ni ihåg De spanska dublonerna?
Hetsiga ord klövo luften. Men plötsligt tystnade Kristian Ebb, såg framför sig med lysande ögon och sade:
– Hör på, mina vänner! Här sitta vi och tala om fingerade förbrytelser. Och vi veta precis, hur en detektiv i böckerna bär sig åt för att avslöja ett brott. Men säg mig en sak: vad skulle han göra, om det gällde ett brott, som inte ännu hade begåtts?
Bankdirektören plockade fram en fet cigarr ur sitt fodral.
– Får jag fråga, är det ett teoretiskt fall ni uppställer eller ett problem ur verkligheten?
Kristian Ebb stirrade på skrivbordets bild av Vällevnadens gud.
– Fallet är teoretiskt – tills vidare. Det är reellt, för såvitt som en oantänd mina är reell … Låt oss tänka oss tre bröder, så olika varandra som möjligt. Den ene går helt och hållet upp i politik, den andre lever uteslutande för sina nöjen, vilka ta sig formen av erotik. Den tredje har mig veterligen inga andra intressen än poesi och goda viner, men han avskyr de andra bröderna med en så intensiv avsky, att den närmast får rubriceras som hat. De hålla nämligen på att ställa till skandal, och som god engelsman kan han inte tänka sig något värre. Politikern uppför sig på ett sätt som måste harma även njutningsmänniskan, och denne har invecklat sig i ett förhållande, som säkert chockerar båda hans bröder i lika hög grad. De tre bilda en triangel, som är minst lika rik på dramatiska möjligheter som den berömda triangeln i franska teaterstycken. De hållas bara samman av en sak: de ha inga pengar. Den som har pengarna är deras farmor, en dam på nära åttio år. De bo i hennes hus, och hon regerar huset med järnhand. Men till dess hon sluter sina ögon, få de hålla god min i elakt spel … Vad säger ni, Trepka, finns det sprängstoff eller ej i kombinationen? Och vad skulle er mr French göra, om situationen kom till hans kännedom?
Bankdirektören slog askan av sin cigarr.
– Vad mr French skulle göra? Förmodligen skulle han sätta de tre herrarna under diskret bevakning – om han ansåg det mödan lönt, vilket jag betvivlar! Jag vet, att hälften av alla mord i engelska detektivberättelser begås av nevöer som önska ärva sina tanter och onklar i förtid. Men om detta slags mord äro så vanliga, så har det en enkel förklaring, för vilken jag har er vän lord Peters andliga moder att tacka. Hon säger: det är ingen konst att fundera ut raffinerade metoder att begå ett mord. Men att hitta på ett originellt motiv – det är en konst! Jag tror inte, att er gamla dam svävar i fara för sitt liv!
– Och inte heller någon av hennes sonsöner? frågade Ebb och flyttade blicken från Vällevnadens gud till Buddha.
– Ännu mindre! Ett mord måste då ha en mening! För att det skulle ha någon mening i detta fall, måste mördaren expediera både sina bröder och sin farmor över i evigheten. Och vore det inte bra optimistiskt av honom att hoppas klara tre sådana saker i rad?
– Jag trodde mig ha antytt, sade Ebb, att det finns andra motiv än pengar med i spelet. Jag trodde mig ha klarlagt de tre brödernas känslor för varandra!
Bankmannen drog amorinmunnen till ett småleende.
– Mina bröder och jag, sade han, lågo i luven på varandra från det vi föddes till dess vi blevo vuxna, och jag skulle ljuga, om jag påstod, att vi älska varandra den dag som i dag är. Men vi ha överlevt det. Inte heller har det fallit någon av oss in att taga livet av de andra för att komma åt aktiekapitalet i banken, som vi ärvt efter våra förfäder! Jag har en teori, som ni kan ta för vad den är värd. Jag tror inte, att människorna äro så onda, som man vill göra dem till! Jag tror, att ondskan och det goda här i världen förhålla sig till varandra som köld och värme. Vetenskapen har inte lyckats finna någon gräns för värmegraderna, men den absoluta nollpunkten ligger bara 27 3 grader under noll! Jag tror verkligen på denna parallell – och om jag läser detektivberättelser med nöje, så är det därför att jag betraktar dem som tankeexperiment och ingenting annat. Men låt oss antaga, att situationen rymmer motiv till ett brott! Det räcker ju inte med ett motiv, det fordras möjlighet och medel också!
– Möjlighet till en ond handling finns alltid, om man söker efter den, svarade Ebb.
– Möjlighet till en ond handling finns alltid, utan att man söker efter den! insköt docenten Lütjens milt.
– Det är möjligt, det är möjligt! Bankdirektören gjorde en gest med cigarren, som om han beviljade den siste talaren ett lån mot ovanligt svag säkerhet. Låt gå för att möjligheten finns – hur har ni tänkt er medlet? Jag utgår från att er presumtive mördare inte utan vidare griper en sådan kniv som ni har på er vägg, och sticker ned sitt offer!
– Åtskilliga sådana detaljer ordnas dagligen med en viss framgång här i landet, svarade Kristian Ebb. Man beräknar, att vart tredje mord aldrig blir utrett. Och ibland händer det, att Döden själv tar initiativet! Sedan två dagar efterlyser polisen här i staden ett giftpaket, som kommit bort för ett slarvigt cykelbud. Det innehöll ren nikotin.
Denna gång skrattade Trepka länge och grundligt.
– Är det inte att överanstränga sannolikheten bra mycket, om ni låter just detta paket komma i händerna på er mördare? förhörde han sig. Jag vet i varje fall, att mr French aldrig skulle finna sig i en sådan osannolikhet. Möjligen är lord Peter mindre nogräknad.
Debatten hotade på nytt att urspåra. Den som räddade den därifrån var Geneviève, vilken i detta ögonblick visade sig på dörrtröskeln med en bricka.
– Brev från ham Vanloo, da! sade hon. Så att då blir det huvudvärk i morgon igen, da! Var så god, monsieur!
Ordet monsieur i hennes mun var ett tecken på djupt kränkta känslor. Kristian Ebb öppnade brevet och blev stående med mycket eftertänksam min.
– Geneviève har rätt, sade han äntligen. Här är brev från en ung engelsman, som jag råkar känna. Han ber oss alla tre att vara välkomna hem på en drink och en supé …
– Oss alla tre? avbröto docenten och Trepka. Hur anar han, att vi existera?
– Jag råkade – hm – nämna, att jag väntade er, svarade skalden en smula generad.
– Och hur kommer han på den idén att bjuda oss hem till sig?
Till svar räckte Ebb fram brevet. Detta var vad den svenske och den danske medlemmen av kriminalklubben läste:
»Käre Ebb,
Vill ni inte i sällskap med de två andra representanterna för den europeiska idyllen göra mig glädjen att komma upp till Villa Longwood och studera min form för idyll? Den bör intressera era vänner. Napoleonspecialisten behöver bara ett ögonkast för att se, att den franske kejsarens lidanden voro ett intet mot mina. Gravspecialisten kan strax konstatera, att ingen grav som han skändat haft så muntra invånare. Vad var det jag sade – tråkigheten är alla lasters moder!
Men det finns massor av drinks, och vi få Farmors berömda bouillabaisse!
Er tillgivne
Martin Vanloo.»
Trepka lät brevet sjunka.
– Heter hans villa verkligen Longwood?
– Ja – och lär vara nästan lika gammal som det riktiga Longwood.
– Jag får nästan lust att gå dit.
Docenten såg oavvänt på Ebb.
– En epikuré, som säger, att tråkigheten är alla lasters moder! Er triangel börjar intressera mig, käre Ebb!
Trepka tappade cigarren.
– Vad? ropade han. Menar ni, att det är den familjen?
Ebb nickade. Han såg forskande på docenten innan han krafsade ned några rader och räckte dem till Geneviève.
– Giv budet det här, sade han. Och skaffa en bil!
Det ansiktsuttryck, varmed Geneviève mottog detta besked, var värdigt Kassandra. Som för att hämnas räckte hon fram en norsk tidning, som just kommit med posten. »Dagens Teckning», på första sidan var ägnad den interskandinaviska kriminalklubben. Man såg Ebb och hans två kollegor med revolvrar i bakfickorna och dolkar runt livet slå sig ned på var sin kruttunna. Och texten löd: »Vilket brott skola vi begå nästa månad?»
En liten stund senare sutto de tre herrarna i en bil på väg till Villa Longwood.
TREDJE KAPITLET. Aftonmottagning i Villa Longwood
I
Bilen lämnade huvudvägen från Mentone till Castellar, svängde upp på ett höjddrag och vek in i en privat allé. Efter ett par minuter höll den framför en lång, låg envåningsbyggnad med förgreningar åt olika håll, som gjorde intryck att ha uppstått tämligen planlöst och utan större bistånd av någon yrkesutbildad arkitekt. Docenten Lütjens ägnade den endast ett flyktigt ögonkast. Men bankdirektör Trepka satte sig upp i bilen och såg och såg, som om han inte kunde se nog.
– Vi äro framme, sade skalden Ebb.
– Jaså, är detta Villa Longwood? mumlade docenten.
Den tredje medlemmen av kriminalklubben hade svårt att behärska sin röst, då han sade:
– Ja, herr Lütjens. Detta är Villa Longwood, varken mer eller mindre!
– Vad menar ni? frågade Ebb. Varken mer eller mindre?
– Jag menar vad jag säger! Detta är Longwood – Napoleons villa på St. Helena, där han hölls fången av engelsmännen och där han slutade sina dagar. Det vill säga: det är en så exakt kopia av den, som man överhuvudtaget kan tänka sig! Den som byggde detta hus, har sannerligen studerat originalet i detalj, innan han gick till sitt arbete!
Både docenten och diktaren stirrade misstroget på honom.