Входят трое убийц / Tre mördare inträder. Книга для чтения на шведском языке
– Är det ert allvar? ropade Ebb. Känner ni huset på St. Helena så grundligt, att ni vågar säga det på rak arm?
Bankmannen gav honom en förintande blick.
– I mitt yrke, svarade han, finns det inte någonting som heter licentia poetica. Då skulle jag snart göra konkurs. Och jag tillämpar samma principer på mina hobbies som på mitt yrke. När jag säger, att villan här är en exakt kopia av huset på klippön, kan ni lita på att det är sant!
– Jag gör det gärna, sade skalden Ebb stucken, fastän ert sätt att studera Napoleon rätt mycket påminner mig om en viss potentats sätt att läsa Bibeln.
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar!
I detta ögonblick öppnades dörren till en förhall, och Martin Vanloo visade sig på tröskeln.
– Jag hörde er bil, ropade han till Ebb. Gudskelov, att ni kom! Jag har läst en bok av en landsman till er, där det finns en storartad beskrivning av familjelivet. »O familj, alla lasters hem, alla lata kvinnors försörjningsanstalt, husfaderns ankarsmedja, barnens helvete» – jag har glömt resten, men det var briljant!
– Författaren till den boken var inte landsman till mig, svarade Ebb, utan till docenten Lütjens, berömd vetenskapsman från Strindbergs land, Sverige.
– Ah, verkligen? How do you do? Är det ni min herre, som vet allt om Napoleon?
– Nej, docenten sysslar med megalitiskt begravningsskick, sade Ebb. Men låt mig föreställa er för herr Trepka från Köpenhamn, bankdirektör och enastående kännare av Napoleonstiden … Skalden Ebbs stämma fick en anstrykning av ironisk skadeglädje. Vet ni, vad han just har underrättat oss om? Att er villa är en exakt kopia av det berömda huset på St. Helena! Visste ni det själv?
Martin nästan glömde att skaka hand med sin senaste gäst.
– Vad säger ni? Bodde gamle Boney på det här viset? Det har jag aldrig anat! Är ni säker på er sak, sir?
Den danske medlemmen av kriminalklubben gav sin norske kollega en giftig blick.
– Som jag redan haft nöjet säga herr Ebb, är jag så säker på min sak, som man överhuvudtaget kan vara. Med eller utan herr Ebbs tillåtelse bodde Napoleon på det här viset på St. Helena.
– Vad nu då? sade den unge engelsmannen med ett förvånat grin. Jag tror minsann, att ni och Ebb bråka om gamle Boney på fullt allvar? Skandinavien måste verkligen vara en idyll, när man har tid att gräla om sådana saker! Jag kan bara säga, att den som byggde huset här visste hur det såg ut på St. Helena – det var nämligen min farfarsfar, och han kom direkt därifrån, som jag redan sagt Ebb! Och vad det beträffar, går inredningen också i stil – med undantag av en rullande bar. För det hade väl Napoleon knappast?
– Nej, han höll sig inte med bar! ropade skalden Ebb, förtörnad över att ha sett sin motståndare få rätt på en väsentlig punkt. Men han hade en vinkällare, som engelsmännen alltid höllo ytterst väl furnerad, i hopp att han skulle slå sig på flaskan och på så vis befria dem från alla bekymmer!
– Ni har alldeles rätt, käre Ebb, insköt bankmannen spetsigt. Lord Rosebery omtalar det i sin bok och förefaller lätt generad på sina landsmäns vägnar – utan all grund för resten!
– Vad säger ni? Utan grund?
– Ja. Ty en försupen Napoleon skulle aldrig ha dugt i rollen som den fjättrade Prometeus. Och därmed skulle en farlig legend ha varit kvävd i födseln!
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar! Engelsmannen höll på att kikna av skratt.
– Aldrig hade jag anat, att det fanns sådana idealister i våra dagar! stönade han. Ni tycks färdiga att gå lös på varandra med knytnävarna för Boneys skull! Farmor kommer att bli stormförtjust! Hon lever bara för Napoleon. Franska republiken är henne en styggelse. Den moderna tiden är henne en styggelse. Ibland får hon mig att tänka på Napoleons mamma, gamla fru Letizia … Synd bara, att hon inte kan få sällskapa med skuggorna från den tiden, i stället för att vantrivas med de levande!
– Vad nu då? sade Ebb. Önskar ni livet ur er farmor, Vanloo?
Engelsmannen gjorde en mångtydig grimas.
– Jag kan försäkra er, att farmor är den mest sympatiska person som bor under det här taket! Om det inte varit för hennes skull – nå ni får se själva!
Han vände sig till Trepka med en glimt i ögat.
– Herr bankdirektör, ni som känner huset – vill ni inte visa era vänner in i salongen?
– För all del, sade den danska medlemmen av kriminalklubben med en tvärsäkerhet, som inte undgick att göra effekt. Det skall bli mig ett stort nöje – förutsatt att husets inre är en lika god kopia som dess yttre! Får jag be er att komma den här vägen, herr Ebb? Vi går uppför några korta trappsteg. Till höger och vänster om oss ha vi två små trädgårdsanläggningar. På St. Helena skulle den högra ha hetat »Marchands trädgård», efter kejsarens livtjänare, den ende person som han hade fullt förtroende till in i det sista – åtminstone säges det, att han var det! Anläggningen till vänster skulle ha hetat »Alis trädgård», efter Ali som hade titeln »kejsarens livmameluck», fastän han egentligen var tvättäkta fransman med namnet Saint-Denis! Rakt fram komma vi in i ett mottagningsrum, en »parloir», som det hette på tidens språk, där gästerna kunde underhålla sig i väntan på audiens. Efter parloiren följer den stora salongen, där kejsaren så småningom dog. Innan vi öppna dörren dit, vill jag omtala, att man från salongen kommer in i matsalen. Därefter vidgar huset sig och får fyra rum i bredd. Till vänster låg på kejsarens tid ett bibliotek – han var en outtröttlig läsare, och ännu på vägen till Waterloo släpade han med sig ett bibliotek på sjuhundra band. Till höger lågo två små kabinett tillhörande honom själv, med ett litet badrum bakom … Förutsatt att husets inre liknar originalet i lika hög grad som utsidan gör det, bör jag ha gett en någorlunda god skildring av dess topografi, eller hur, mr Vanloo?
Engelsmannen stirrade på honom med något som nästan liknade skräck.
– Ni är den bäste guide, jag någonsin mött, mumlade han. Ja, den absolut bäste …
Han dunkade skalden Ebb i ryggen.
– Akta er för att disputera med en sådan man, käre poet! Och akta er noga för att slå vad med honom!
– Kanske det, morrade Ebb med rynkade ögonbryn. Men att fakta äro riktiga bevisar ju inte, att de teoretiska slutsatserna äro det! En klocka som står, visar rätt tid två gånger om dygnet, men man skall inte lita på henne av den anledningen!
– Mina herrar, bad en bevekande stämma, mina herrar! Betänk, att vi äro Villa Longwoods gäster!
– Och de mest välkomna som villan sett på länge! ropade Martin i det han sköt dem före sig. Men låt mig nu presentera er för den lyckliga familjen!
II
De hade kommit in i en avlång salong. Till höger och vänster öppnade sig fönster mot de två trädgårdsanläggningarna, i fonden stod en dörr öppen till det rum, som Trepka kallat matsalen. Möblerna voro alla i empire, gravyrer och teckningar skildrade klippön i Atlanten och den störste av dess gäster. En monter innehöll reliker, förmodligen av samma slag. Ett bokskåp i empire rymde ett litet bibliotek i guldsnitt och ålderdomliga band. Skalden Ebb, som hade goda ögon, kunde läsa några av titlarna: Racines Tragedier, Voltaires Zaire, Plutarks Levnadsteckningar. I två länstolar vid fönstren dåsade ett par unga män, som knappt sågo upp vid deras inträde. Och i en fåtölj i fonden satt en gammal dam.
Hennes hy var klargul som gammalt elfenben, håret snövitt och tillbakakammat från tinningarna. Händerna, som lågo knäppta i knäet, voro inte mycket större än ett barns. Den ena av dem höll om en liten gul solfjäder, som den förde av och an med rörelse så svag, att man kom att tänka på ett blad som sakta skälver i kvällsvinden. Hon satt med fötterna sirligt samlade på en silkepall. Hon var mycket, mycket gammal och bräcklig. Hade det inte varit för rörelsen av hennes solfjäder, kunde man ha trott att hon sov. Men så kunde det hända, att hon lyfte ögonlocken, och genast var man på det klara med, att hon i allra högsta grad både levde och var vaken. Pupillerna voro kolsvarta, och deras glöd oförsvagad. I loppet av några sekunder kunde ögonens uttryck skifta från ironi till eftertanke, från munterhet till förakt. Och så kunde de med ens bli svarta och uttryckslösa som slipade agater – och det var kanske inte den minst intressanta skiftningen i deras register.
– Martin, sade hon, är detta de vänner, du talade om?
Hennes röst var spröd som klangen av ett gammalt kristallglas. När Martin svarade, snubblade orden över varandra som de bruka göra hos personer med dåligt samvete.
– Well, yes, Granny, saken är den, att jag tycker du isolerar dig för mycket – att du saknar sällskap här uppe i villan och …
– Hur så, Martin? Ingenting hindrar ju dig från att hålla mig sällskap dagen lång!
– Nej, naturligtvis – men mitt sällskap kan ju inte roa dig i längden – och inte heller Allans eller Arthurs, förutsatt att de höllo sig hemma …
Han kom inte längre, han avbröts från två håll samtidigt.
– Min gode Martin, bad en iskall röst, får jag be dig att lämna mig utanför samtalet! Vad jag företar mig eller inte företar mig angår i varje fall inte dig!
– Och vill du inte låta mig också bli fri? bad en annan, dovare stämma.
Den första rösten tillhörde Allan, den andra Arthur Vanloo. Det var svårt att tänka sig större kontraster till den undersätsige och ganska trinde Martin. Båda voro högväxta och nästan sjukligt magra, med något gulaktigt i hyn, som kunde vara ärftligt, ty även farmoderns hy hade denna anstrykning, men som också kunde bero på levern. Arthur hade kort svart stubbmustasch, Allan var slätrakad och underströk sin manlighet genom att bära monokel. Båda hade det befallande sätt, som en väluppfostrad engelsman brukar dölja under en mask av nonchalans, men som han ibland ger fritt lopp, när han inte anser sig behöva ta hänsyn till omgivningen.
Martin glömde den presentation, som han just höll på med.
– Får jag be dig, min gode Allan, att lägga bort dina skolmästarfasoner, när du talar till mig! Jag försäkrar dig, att det inte klär dig att uppträda som censor morum – med mindre pälskappor höra in under moralens område, vilket naturligtvis låter tänka sig …
Allan Vanloo fick en blodvåg åt ansiktet vid denna direkta anspelning. Monokeln, som satt fastskruvad i ögonvrån, skälvde till. Men hans röst var lika iskallt överlägsen som förut, när han svarade:
– Endast hänsynen till Farmor gör att jag inte behandlar dig som den skolpojke du är och förblir!
– Bravo! Det fattas bara, att Arthur rycker till din undsättning som pedagog, så är farsen komplett.
Arthur Vanloo dröjde inte att taga upp den kastade handsken. Ögonen på båda sidor om hans höknäsa pyrde som eldkol.
– Jaså, mumlade han dovt, jaså det skulle vara så komiskt om jag gav dig litet undervisning, min gode Martin? Vad begriper du på det hela taget? Vers, påstår du själv. Då känner du kanske ett ställe i Som ni behagar, där det står: »narrkåpan är min enda ärelystnad!»
– Käre Arthur, svarade Martin med sin smeksammaste röst, borde du inte spara den repliken till det politiska mötet, som du lät unge John klistra upp plakat om i går morse?
Monokeln, som hållit på att stadga sig i Allans ögonvrå, vippade till på nytt.
– Vad är det du säger? ropade han. Drar han med sig John på sina agitations …
– Visste du inte det? Med plakat under armen och klisterburken i högsta hugg! Om du inte tror mig, så fråga vittnet själv!
– Nu går det för långt! ropade mannen med monokeln. Det är inte ofta jag har lust till handgripligheter, men när jag tänker på Arthurs agitation …
– Så får du det, morrade den dova rösten. Och varför, du gode och trogne kälkborgare? Därför att du vädrar fara för din plånbok! Visserligen innehåller den inte så mycket just nu, men …
Stämmorna hade stigit, minspelen blivit mer och mer uppriktiga. De tre skandinaverna visste varken vad de skulle tänka eller göra. Men just i det ögonblick, då samtalet tycktes kunna ta nästan vilken riktning som helst, kom utlösningen. Solfjädern i den gamla damens hand föll hop med ett litet rassel, och i samma nu var rummet så tyst och stilla som ett gravkapell.
– Martin! sade en kristallklar stämma. Hur sköter du dina värdplikter? Du har inviterat tre av dina vänner, och ännu har du inte så mycket som föreställt dem för mig!
Vad hon var bräcklig och spröd! En vindfläkt ur ett fönster tycktes kunna bli hennes död. Men de tre sonsönerna hade knappast hört ljudet av solfjädern, innan deras hetsiga röster tego. För första gången förstod Ebb vad Martin menat, när han sade: ibland får hon mig faktiskt att tänka på gamla fru Letizia!
Martin ryckte till vid hennes ord, som om han fått en örfil.
– Å, förfärligt ledsen, Granny, men det är verkligen inte mitt fel, om …
– Ditt lika mycket som de andras, Martin!
– Men Allan och Arthur – all right, all right! Får jag föreställa mina tre skandinaviska vänner för dig? Detta är mr Ebb, Norges Shelley …
– Men jag trodde, du föredrog Swinburne, Martin?
Hennes leende, när hon sade det var så intagande, att Kristian Ebb själv måste småle. Han bugade sig och kysste en liten tunn, elfenbensfärgad hand.
– Därnäst ber jag att få föreställa mr Lütjens för dig. Han är specialist i de megalomana, nej, megalitiska folkens begravningsskick …
Det var docentens tur att hälsa på samma vis som Ebb hade gjort. Han beundrade det sätt, varpå hon gjort slut på de tre sonsönernas debatt. Men en tanke ville inte lämna honom i fred: hon kunde ha gjort det långt tidigare, om hon velat. Varför hade hon inte gjort det?
– Och så ber jag att få presentera mr Trepka för dig. Han är bankman och vet allt om Napoleon!
– Men det är ju en akademi, som du har inbjudit, sade hon. Mina herrar, jag är förtjust över ert besök!
– Ni misstar er, madame, insköt en stillsam röst, det är inte en akademi – det är den första skandinaviska kriminalklubben!
Hon lade huvudet på sidan och såg på docenten, vilken hon dittills endast ägnat ett flyktigt intresse.
– Jag är rädd, att jag inte förstår er, sade hon med sin spröda röst, vilken kom orden att falla som små, små droppar. Vad är en kriminalklubb? Har ni någonting med polisen att göra?
Ebb upplyste henne så kortfattat som möjligt om vad en kriminalklubb hade för uppgifter. Hon tycktes ha svårt att tro sina öron.
– Vad man märker, att man börjar bli gammal! suckade hon. Människor skriva böcker om brott, andra människor läsa dem, och ni skola sörja för att de bara få det allra bästa i genren! Och den ene av er är skald, den andre bankman och den tredje – hur var det? – specialist i de megalitiska folkens begravningsskick! Får jag fråga en sak? Har någon av herrarna någonsin mött ett kriminellt problem i verkligheten?
Hennes spefulla blick vandrade från skalden Ebbs ljusa gossprofil till bankdirektörens amorinmun och vidare till docentens förlästa, bruna ögon … Skalden Ebb var den förste som fann en replik:
– Det enda kriminella problem som hittills mött mig har varit straffbart usla verser, är jag rädd!
– Och ni, mr Lütjens?
– Megalitfolken togo sina kriminalproblem med sig i graven, smålog han.
– Och mr Trepka?
– Som bankman kommer man onekligen i kontakt med en del sådana problem. Några framför disken, andra bakom den! Men de herrar som fuska med pennan på mitt område, äro nästan ändå värre klåpare än de pennfäktare, som vår vän Ebb talade om!
– Ni förstår er alltså på handstilar? förhörde hon sig.
– Passabelt!
– Och ni vet allting om Napoleon? Det passar ju storartat. I montern till höger om er ligger det ett papper. Nyckeln sitter i. Vill ni inte säga mig, vad ni tror om papperet?
Trepka vände sig åt antytt håll. Montern, som naturligtvis var i empire, var i två »etager». Den ena innehöll mynt och medaljer, den andra ett stycke gulnat, inramat papper, ett brev, skrivet med den nästan oläsliga, halvt epileptiska stil, han så väl kände. Han reciterade raderna, efter hand som han lyckades tolka dem:
»Monsieur Balcombe,
Då den engelska regeringen vägrar mig tillräckligt underhåll för att leva, sänder jag er Cipriani med en tredjedel av mitt bordsilver att smältas ned och omräknas i engelska pengar. Mitt vapen har avlägsnats från servisen, ty jag vill icke, att mina örnar skola vandra till salutorget.
Napoleon.
Longwood 15 oktober 1816.»
Han lät brevet sjunka och såg på sin värdinna.
– Ett ganska enastående dokument – ja, absolut unikt! Episoden med försäljningen av bordsilvret är bekant från memoarerna. Men mig veterligen har man intet annat bevis än detta brev på att Napoleon själv givit ordern … Cipriani var korsikan och kejsarens hovmästare. Balcombe var ostindiska kompaniets agent på ön och levererade allt till den kejserliga hushållningen. Han fick en tredjedel av bordsilvret till nedsmältning den 15 oktober 1816, nästa tredjedel den 15 november samma år och sista tredjedelen den 30 december. Allt i allt inbragte silvret 1,065 pund och några shilling, om jag inte missminner mig.
Hennes kolsvarta ögon gnistrade.
– Ni imponerar verkligen på mig, mumlade hon. Men ni har inte svarat på vad jag frågade er om. Anser ni brevet för äkta?
– Avgjort! nickade bankdirektören. Det var ytterst sällan som Napoleon skrev brev under slutet av sitt liv. Han dikterade dem för en sekreterare och krafsade ned en signatur. Men denna stil kan inte bortförklaras – och naturligtvis har det teatraliska i brevet tilltalat honom! »Mina örnar få inte vandra till salutorget.»
Han stirrade begärligt på det gulnade papperet.
– Törs jag fråga, varifrån ni har brevet, madame?
– Det är ett arv från de här unga herrarnas farfarsfar, svarade hon, i det hon långsamt förde solfjädern fram och åter.
Trepka nickade.
– Jag kunde tänka mig det. Jag har redan hört, att han vistades på St. Helena samtidigt med kejsaren. Törs jag fråga om han var anställd vid bevakningstrupperna?
– Nej. Han hade äran tjänstgöra i kejsarens hus.
– Men då borde han ju finnas upptagen i listan över hushållet!
– Är ni så allvetande, att ni på rak arm vågar påstå, att han inte är det? frågade hon gäckande. Solfjäderns rörelser hade blivit långsammare och långsammare. Den dolde nu nästan helt hennes ansikte.
Bankdirektören rynkade sina blonda ögonbryn på ett sätt, som förmodligen skulle ha skrämt hans kassörer och bokhållare i Köpenhamn från vettet.
– Vanloo, Vanloo? mumlade han. År 1816, då brevet är daterat, fanns det i kejsarens omgivning tolv fransmän och tio personer av växlande nationalitet, men ingen – nej, såvitt jag kan komma ihåg, ingen med namnet …
Han avbröt sig tvärt.
– Jag ber om ursäkt, sade han med en galant bugning. Naturligtvis har ni rätt, och naturligtvis är det mitt minne som sviker mig!
Hon svarade endast med en blick, vars innebörd han förgäves sökte tolka. Från sin högra sida hörde han en generad skrockning.
– Jag ber om ursäkt, om jag blamerar mig, sade docenten Lütjens. Men eftersom jag råkar vara i sällskap med någon, som både är bankman och napoleonkännare, skall jag passa på att fråga om en sak, som alltid har förbryllat mig, nämligen kejsarens ekonomi! I våra dagar sörjer ju den enklaste kinesiske eller sydamerikanske general för att ha fonder i utlandet, för den händelse – tja, att någonting skulle inträffa! Men när Napoleon lämnade Frankrike, var hans reskassa sådan, att man baxnar! Stormarskalken Bertrand fördelade den mellan alla medlemmarna av sviten, för att inte engelska tullväsendet skulle lägga beslag på alltför mycket. Man gömde pengarna i läderbälten som man bar om livet – och hur stort var beloppet? Precis 250,000 francs. Hur kan en man, som varit världens herre i femton år, sjunka så djupt, ekonomiskt sett?
Skalden Ebb blev honom inte svaret skyldig.
– Ni glömmer en sak! ropade han. Napoleon kom från W aterloo! En besegrad titan har andra saker i huvudet än en avviken bankkassör!
Trepka skrattade torrt.
– Vad det beträffar, skulle visst de flesta avvikna bankkassörer vara glada för en reskassa på 250,000 francs efter dåvarande kurs! Men för övrigt misstar vår vän Lütjens sig, om han tror, att det beloppet var allt vad Napoleon disponerade över. För det första fick han ett årligt apanage av engelska regeringen, som han fört krig mot i femton år. Apanaget var inte så dåligt med tanke på myntvärdet: åttatusen pund om året!
Solfjädern i den gamlas hand hade stannat, blicken ur de agatsvarta ögonen hängde vid Trepka som för att insuga vart ord:
– Men dessutom, fortsatte bankmannen, hade kejsaren ett kapital på åtskilliga millioner francs stående hos en bankirfirma vid namn Laffitte – det vet man från hans testamente! Så att ni ser, att han absolut inte led någon nöd – vilket inte hindrade honom från att spela den fjättrade Prometeus och sälja sitt bordsilver under så uppseendeväckande former som möjligt!
Solfjädern sjönk mot hennes knä.
– Beundransvärt, mumlade hon till Trepka, en beundransvärt klar och tydlig exposé! Vilket vetande! Och vilket minne! Men jag tror, det är på tiden att vi övergå till andra saker!
Hon tryckte på en knapp vid sidan av sin stol. Nästan i samma sekund öppnades dörrarna till vänster, en hovmästare visade sig på tröskeln, och ett bord rullades in på ljudlösa gummihjul. Det var inte något bord i empirestil, tvärtom var det så anakronistiskt som möjligt, ty materialet var kromstål och glas, och det bestod av flera hyllor, som uppburo flaskor, flaskor och åter flaskor. Möjligen borde ett cocktailbord ha hälsats med ogillande av gästerna i Villa Longwood. Men så var långtifrån fallet. De tre bröderna, som under loppet av den sista halvtimmen inte yttrat ett enda ord, reste sig mangrant från sina platser. Arthur och Allan sträckte gäspande sina långa lemmar, Martin, som tydligen visste vad man väntade sig av honom, skyndade med bevingade steg fram mot glasbordet. Just då han grep cocktailskakaren, kom en ny gäst in i rummet – den unge mannen, som Ebb sett dagen förut i Arthurs sällskap. Han var verkligen frappant, med sina bruna lockar och sin höga panna. Lütjens och Trepka, som inte sett honom förut, stirrade som på en uppenbarelse. Docenten letade i minnet efter en jämförelse. Den unge Shelley? Ja. Men dessutom fanns det något obestämt exotiskt i hållning och ansikte, som saknades även på de mest romantiserade bilderna av den engelske diktaren. Nu hade han det, men måste småle, då han hunnit så långt: ynglingen där liknade Krishna, hinduernas kärleksgud!
– Var har du varit, John? frågade den gamla damen. Och varför kommer du genom köket?
Han mumlade någonting ohörbart till svar och sjönk ned i den stol, Arthur lämnat fri. Martin var i sitt esse. Hans händer gingo som lärkvingar, hans ansikte sken av tillfredsställelse. Han hade en taskspelares färdighet i att bolla med flaskor och glas, de mångfärgade dryckerna föddes under hans händer, utan att man riktigt förstod hur det gick till, han serverade dem åt höger, åt vänster och åt sig själv, och skanderade samtidigt vers:
»Vem har talt all den sorg oss förödde
och allt ont som oss än icke nått?
Fast vi ej nå de män, som oss födde,
i en sång, i en kyss, i ett brott … »
Allan och Arthur hade med ens blivit talträngda. Den förre avslöjade sig som börsintresserad och förhörde Trepka om utsikterna för en ny hausse i New York, den andre började utfråga Ebb om kommunismens utsikter i Skandinavien.
– En manhattan, Allan? Var så god! En corpsereviver, Arthur? Här är den!
»Fast vi ej nå de män, som oss födde,
i en sång, i en kyss, i ett brott,
fast de hedningar hånskratta åt oss,
fast vår lusta är dygdig och sval —
o förlåt oss vår dygd, o förlåt oss,
Madonna av kval!»
Docenten lyssnade endast med ett halvt öra. Den ovana omgivningen, de ovana dryckerna, rösterna som sorlade på ett främmande språk, allt bidrog att distrahera hans tankar. Men en av dem fortfor envist att återvända: varför hade den gamla låtit sonsönerna ge så fritt lopp åt sina känslor? (Frånsett att de samtidigt gåvo fritt lopp åt sina dåliga manér.) Det fanns intet tvivel om att Ebb hade rätt: de avskydde varandra.
»Vi få se, vad oss mörkret tillstäder,
se, om graven är djup eller grund … »
– Var har du varit, John? Och varför kom du från köket? frågade den gamla än en gång. Ynglingen med de bruna lockarna hade lämnat sin plats i fönstersmygen och kommit fram till henne. Denna gång hörde docenten vad han svarade: